Överbefälhavare- ett av Sveriges viktigaste jobb

Tidigare var det H.M. Konungen som formellt var högste befäl över landets krigsmakt fram  till 1975. Med ökande krav på taktiskt kunnande, praktisk erfarenhet mm hade chefskapet blivit ett specialyrke som inte gick att förena med andra yrken och befattningar och krigsmaktens ledning kom att utövas av yrkesmilitärer. Där konungen var chef för livregementena utövades det praktiska chefskapet av en sekundchef. För  krigsmakten inrättades i Sverige befattningen överbefälhavare (ÖB) för krigsfall 1936 men tillsattes först 1939 och vår förste ÖB var general Olof Thörnell. Genom beslut 1942 kom Sverige att ha en överbefälhavare även i fredstid.

I och med utnämning till officer eller underofficer fick dessa så kallad kunglig fullmakt, vilket gjorde att vederbörande inte kunde bli avskedad (men däremot kanske omplacerad). En form av anställningstrygghet som inte fanns inom andra yrken eller uppdrag. Med tiden har fullmaktssystemet systematiskt avvecklats så att - enkelt uttryckt - en officer har att ta hänsyn till exempelvis obildade och outbildade politikers inhopp i officerens sätt att sköta sin befattning. (Läs: tvingas tjuta med ulvarna). Officerare från och med överstes grad tillsätts av regeringen och till och med en ÖB måste väga in politiska hänsyn vid sina beslut.

Det mest hårresande jag upplevt var när dåvarande ÖB framträdde i televisionen och försökte inbilla svenska folket att inspelade undervattensljud i samband med intrång av främmande ubåtar skulle ha kommit från simmande minkar under deras förflyttningar mellan skärgårdsöarna. Var och en som sett både ubåtspropellrar och minktassar torde ha insett att ÖB:s påstående måste ha baserats på önsketänkanden uppifrån och österifrån. Skillnaden i ljudeffekter torde vara som mellan bastuba och piccolaflöjt... Men så fick sagde ÖB igenom sina önskemål. Vårt flygvapen moderniserades och utvecklades tekniskt, på bekostnad av främst armén men även marinen.

Vår nuvarande ÖB har fått ta över en försvarsmakt (läs: konkursbo) i avsaknad av både makt och försvar. Den allmänna värnplikten m/1901avskaffades i praktiken av föregående moderatstyrda alliansregering. Den under socialdemokraterna påbörjade och i decennier genomförda avväpningen av Sverige har urlakat Sveriges värnkraft så att vi i stort sett bara har vaktparaden kvar i oförändrat skick. Vi har tekniskt  bra modern materiel, duktiga och kompetenta befäl och soldater. MEN DET ÄR FÖR LITE, RESPEKTIVE DE ÄR FÖR FÅ!
I omvärlden har man observerat hur Ryssland kraftigt förstärkt sin krigsmakt, men ingen politiker någonstans vågar ställa frågan vad Ryssland avser att göra med sin krigsmakt, dimensionerad för anfallskrig. Det så kallade världssamfundet FN tiger som vanligt när det börjar lukta bränt.

Det har hela tiden funnits folk, även i Sverige, som noterat vad Ryssland har för sig, men ytterst få kritiska debattartiklar och insändare har fått bli publicerade i dagspressen. (Pressen lyder mer eller mindre under statsmakten, som härskar över både presstöd och utgivningstillstånd). Svenska folket ska tydligen inte få veta vad som eventuellt komma skall. Med hänsyn till det skärpta läget i omvärlden hade Sverige ändå börjat planera för förstärkning av dagens försvar, främst på Gotland, nästa år. Vår nuvarande ÖB vilar inte på hanen. Det fanns nyligen ett markstridskompani som övat på Gotland och var på väg hem. ÖB varken tillsatte en utredning eller begärde närmare instruktioner från vare sig försvarsberedningen eller försvarsutskottet. Vår ÖB gav order om att kompaniet om 150 soldater skulle stanna kvar på Gotland. 150 man kan naturligtvis inte avvärja ett angrepp på Gotland. Markeringen som sådan talar dock klartext.

Sverige tycks har fått en  riktig överbefälhavare, en som både reagerar och agerar. Inte en dag för tidigt...


Per Sjöswärd ©
Journalist och författare