måndag 27 mars 2017

"Tänkte inte på det..."

Vid  våra  nedläggningar av försvaret användes i propositionerna begreppet "återtagning" för vad som skulle genomföras den dag Sverige eventuellt blev tvingat att återskapa tidigare försvarsförmåga. Det handlade då om försvarsbesluten 1995 (då ekonomin låstes fast) och 1996 (när förutsättningarna för att kunna möta, hejda och slå en angripare samtidigt på två fronter försvann. Att detta aldrig torde ha kunnat fungera är en annan sak). Därefter har nedrustningen fortsatt, genom nedläggning av förband, skolor, mobiliseringsförråd mm. Kronan på verket utgörs dock av 2009 års riksdagsbeslut om i praktiken avveckling av den allmänna värnplikten.

Som vanligt har man agerat med bindel för ögonen, proppar i öronen och häftplåster över munnen. Kemiskt rent från  konsekvensanalyser och inte ett ord om hur det så kallade "återtaget" skulle ske och se ut. Inför ett sådant beslut borde bland andra dessa frågor ha  besvarats:

Vilka ska utbildas?
Vilka ska utbilda dem?
Var ska utbildningen ske?
Vilken tidplan ska då gälla?
Hur ska allt finansieras?
Alliansfrihet i fred, syftande på neutralitet vid krig i vårt närområde?
Eller anslutning till samordnande och samarbetande försvarspakt?

Vilka ska utbildas? Endast vapenföra och motiverade rekryter ska få komma ifråga. Sortera omedelbart bort de omotiverade och de med försvarsfientliga åsikter och inställningar. Sådant "dödkött" förstör både kamratskap och förbandsanda.

Vilka ska utbilda dem? Ytterst få har tänkt på att avsaknaden av nyrekrytering närmast är  katastrofal. Den viktiga kontinuiteten har gått förlorad! Flera årsklasser är militärt outbildade,  vilket hämmat påfyllning av leden med  reservofficerare och "truppare", de erfarna och materielkunniga underofficerarna, de som dessutom kunde "ta folk" och åtnjöt rekryternas beundran och respekt. Avgångar har inte ersatts. Utebliven  "påfyllning" hämmar återväxten också i de högre nivåerna. Då det gäller kunskaper i ledning av större förband och samordning av vapengrenarnas verksamhet  är tappet lika katastrofalt. Hur duktiga yngre stabsofficerare i högre nivåer än må vara så saknas den gedigna erfarenheten som i sin tur är grunden för praktiskt ledarskap. Det går inte att jämföra en situation i ett datorsimulerat spel, där tillförseln stoppats på grund av ett axelbrott på ett större transportfordon, med verkligheten när förplägnad, drivmedel eller ammunition inte kommer fram. Sådant måste upplevas, vilket endast kan ske i skarpt läge eller vid större krigsförbandsövningar.

Var ska utbildningen ske? Enligt tidigare resonemang skulle det vara mest lönsamt att grundutbilda, öva, repetitionsutbilda och mobilisera soldaterna i närheten av deras bostadsorter. Detta kräver närhet till logement, förråd, verkstäder, förplägnad, sjukvård, utbildningslokaler, övningsfält, skjutbanor och kommunikationer i anslutning till platserna för utbildning mm. Då det gäller övre Norrland och annan glesbygd förslår inte populationen om större förband ska byggas upp. Därutöver har regementsbyggnader tagits över av civila verksamheter. Övningsfält har börjat bebyggas. Nya platser för lokalisering behöver letas fram och den militära infrastrukturen behöver nyanläggas. Kostnad???
Om man i stället behållit det som kunnat behållas "i malpåse"? Kostnad???


Hur skulle tidplanen se ut? Vad som i kortsynthet skrotats, slumpats eller rentav skänkts bort  måste nyanskaffas. Allt kan inte ersättas på en gång, till det finns inga pengar någonstans. Anskaffningsplanerna måste samordnas med tillströmning av nya skattemedel. Detta blir grannlaga uppgifter för  ekonomer, nyttjare och producenter, som måste samordna och samarbeta till varje pris, vilket talar för att den övergripande ledningen inte bör utövas av utredningstillsättande politiker.
Dessutom: genom att försumma vårt försvar har vi hamnat i katastrofal tidsnöd. Det ska mycket till för att vi ska hinna uppnå lägsta godtagbara standard i tid.

Hur ska finansieringen ske? På den punkten måste alla till buds stående medel tillgripas. Skattehöjningar. Upplåning. (T.ex. emission av försvarsobligationer, som under andra världskriget). Avyttringar. Även här måste kvalificerad expertis få bestämma, vilket också utesluter politikerstyrning i långbänkar.

Alliansfrihet och neutralitet? Meningslöst. Detta är det ändå ingen som tror på.

Medlemskap i Nato? Vad annars? Insatsförsvaret räcker inte långt. Dessutom kommer  våra  militära resurser och vital infrastruktur att slås ut på plats av moderna robotar och andra massförstörelsevapen. Det handlar om missiler på hög höjd i hög hastighet och sådana vapensystem kan Sverige inte bekämpa. Sveriges anslag till rikets försvar är redan nu löjeväckande lågt och har fått vara så i decennier, vilket utesluter medlemskap i Nato. Våra vänsterpolitiker tycks ha fastnat i Per Albin Hanssons mantra under mellankrigstiden: "Inte en man, inte en krona till försvaret". Trots att skyddet av ett lands invånare och egendom utgör en regerings och riksdags viktigaste uppdrag. 

Varför just Sverige (eller delar av)? Att Ryssland betraktar Nato som tänkbar fiende är ingen hemlighet. Annars skulle man inte uppträda så aggressivt och provokativt. Ryssland behöver ha distans från Natostaterna och vill undvika att dessa upprättar baser på svenskt territorium. Och omvänt, det kan bli en kapplöpning om att hinna först med att upprätta baser i Sverige. Den som behärskar Gotland behärskar också en vital del av Östersjön både till sjöss och i luften. Med baser på Gotland kan Ryssland även hindra Nato från att undsätta sina baltiska medlemsländer när dessa återtas av Ryssland..
Nyligen har man från högre svenskt militärt håll klargjort att Sverige inte kan försvara sig...

Rimforsa den 27 mars 2017
Per Sjöswärd ©
Journalist och författare 

onsdag 30 november 2016

Är Sveriges beredskap god?


När man frågar sig vad vi lärt oss av historien blir svaret tyvärr att vi helt enkelt inte har lärt oss ett skvatt av historien. Gamla missbedömningar och önskedrömmar blir lätt som nya, eventuellt kanske med annan text i rubriken.


Den materiella upprustning som skedde i Nazityskland under åren 1934 - 1939 saknar troligtvis motsvarighet i världshistorien. Överenskommelser och fredsavtal var bara bokstäver på papper och överträddes utan att någon tycktes reagera. Den vördnadsfulla respekten för nazisternas makt (läs: fjäsket)  gjorde att invändningar och protester uteblev, och de få som hade avvikande uppfattning blev mer eller mindre idiotförklarade. Nazitysklands militära upprustning och övriga krigsförberedelser kostade givetvis enorma summor och för att kunna finansiera allt detta ökade Nazityskland sin statsskuld. Västvärlden finansierade alltså i praktiken det erövringskrig som skulle visa sig mer än fruktansvärt för långivarna och befolkningen i deras länder.

Ingen tycks vilja lägga märke till hur Ryssland mer eller mindre betraktar Östersjön som sitt privata inhav och hur massförstörelsevapen i form av bl.a. markrobotsystem  tillförs dess enklav Kaliningrad, före detta Königsberg i det tidigare tyska Ostpreussen. I stället för den stora ubåtsflotta och övriga ytstridsfartyg Nazityskland producerade har Rysslands krigsmakt nu sina mycket effektiva Iskander-robotar som, grupperade i Kaliningrad, kan slå ut större delen av Sveriges spillror av sitt tidigare försvar. Utöver de missiler som kan avfyras från Kaliningrad kan robotar avlossade från flygplan över norra Östersjön nå mål i Sverige söder om linjen Göteborg - Sundsvall.

Den ryska krigsmaktens upprustning och koncentration av vapensystem för anfallskrig  kostar givetvis stora summor pengar. De ryska leveranserna av gas och olja till Europa ger intäkter som kan finansiera ett kommande ryskt anfallskrig. Precis som i fallet med Nazityskland kan västvärlden komma att bekosta sin egen militära undergång.

För att skydda eget territorium mot angrepp har Ryssland tidigare avkrävt sina grannländer avträdelser av strategiskt viktiga landområden, och dessa nybildade kantzoner skulle kunna skydda Rysslands eget territorium från angrepp. Det sovjetiska angreppet på Finland 1939 kom till följd av att Finland vägrade efterkomma sovjetiska krav. Antalet länder som solidariskt ingrep militärt för att bistå Finland var som bekant = noll.

Skulle Sverige bli föremål för ryska krav på baser på Gotland och kanske delar av fastlandet, under förevändning att Ryssland måste kunna skydda sina gasledningar, kommer Sverige att stå lika ensamt som Finland gjorde 1939. Nato kan vi glömma, så länge våra rödgröna partier motsätter sig fullvärdigt svenskt Nato-medlemskap. I bästa fall kan det så kallade världssamfundet FN utfärda en resolution som antingen fälls av den idiotiska vetorätten, byggd på Moment 22-principen, eller inte ens beaktas. Sverige är utlämnat till att försöka klara sig självt.

Det är alltså hög tid för Sveriges politiker att sluta köra ned sina huvuden i sanden.

Rimforsa den 30 november 2016
Per Sjöswärd ©
Journalist och författare       

torsdag 27 oktober 2016

Ställ frågan. Kräv svar.

Man kan läsa i dagspressen att ryska örlogsfartyg har anlänt till Östersjön via Bälten. Ombord har de medfört kryssningsrobotar, typ Iskander, som kan förses med kärnvapenstridsspetsar. Destination Königsberg, av Ryssland benämnt Kaliningrad.

Östersjön är inte Rysslands privata motsvarighet till Mare Nostrum, utan är ett inhav som också tillhör de nordiska länderna Sverige, Danmark och Finland, inklusive Åland, samt de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. Dessutom finns Polen och Tyskland bland grannstaterna, ej att förglömma.

Tillförsel av så kraftfulla vapensystem till sin redan befintliga krigsmakt i Östersjöregionen borde på något sätt redovisas och förklaras av den ryska krigsmakten. Här får omvärlden inte upprepa de misstag som begicks när Nazityskland en gång i tiden tilläts göra avsteg från vad som krävts i den så kallade Versaillesfreden, då ingen statschef vågade be Nazityskland redogöra för sina avsikter med upprustningen av flygvapen, pansarförband, slagskepp och ubåtar, samt införande av allmän värnplikt år 1935.

Här behöver frågor ställas till Ryssland:
Anser man sig vara hotade?
I så fall, av vilken / vilka?
Mot vem / vilka avser Ryssland att sätta in den nytillförda krigsmaterielen?

De länder som har största anledningen att kräva svar är de neutrala och alliansfria staterna Finland, inklusive Åland, och Sverige.

En Iskanderrobot, avfyrad i Kaliningrad, når Stockholmsregionen inom en halvtimme. Sveriges enda luftvärnsregemente, Lv 6, är felplacerat, finns i Halmstad, och hinner inte sättas in till försvar av rikets huvudstad så länge Sverige inte har mobiliserat det lilla försvar vi fått ha kvar efter decenniers förbandsslakt.

Till våra tre vänsterpartier skulle jag vilja rikta uppmaningen: kom nu bara inte och hymla om att "hotbild saknas"!

Rimforsa 27 oktober 2016
Per Sjöswärd ©
Journalist och författare

onsdag 28 september 2016

Överbefälhavare- ett av Sveriges viktigaste jobb


Tidigare var det H.M. Konungen som formellt var högste befäl över landets krigsmakt fram  till 1975. Med ökande krav på taktiskt kunnande, praktisk erfarenhet mm hade chefskapet blivit ett specialyrke som inte gick att förena med andra yrken och befattningar och krigsmaktens ledning kom att utövas av yrkesmilitärer. Där konungen var chef för livregementena utövades det praktiska chefskapet av en sekundchef. För  krigsmakten inrättades i Sverige befattningen överbefälhavare (ÖB) för krigsfall 1936 men tillsattes först 1939 och vår förste ÖB var general Olof Thörnell. Genom beslut 1942 kom Sverige att ha en överbefälhavare även i fredstid.

I och med utnämning till officer eller underofficer fick dessa så kallad kunglig fullmakt, vilket gjorde att vederbörande inte kunde bli avskedad (men däremot kanske omplacerad). En form av anställningstrygghet som inte fanns inom andra yrken eller uppdrag. Med tiden har fullmaktssystemet systematiskt avvecklats så att - enkelt uttryckt - en officer har att ta hänsyn till exempelvis obildade och outbildade politikers inhopp i officerens sätt att sköta sin befattning. (Läs: tvingas tjuta med ulvarna). Officerare från och med överstes grad tillsätts av regeringen och till och med en ÖB måste väga in politiska hänsyn vid sina beslut.

Det mest hårresande jag upplevt var när dåvarande ÖB framträdde i televisionen och försökte inbilla svenska folket att inspelade undervattensljud i samband med intrång av främmande ubåtar skulle ha kommit från simmande minkar under deras förflyttningar mellan skärgårdsöarna. Var och en som sett både ubåtspropellrar och minktassar torde ha insett att ÖB:s påstående måste ha baserats på önsketänkanden uppifrån och österifrån. Skillnaden i ljudeffekter torde vara som mellan bastuba och piccolaflöjt... Men så fick sagde ÖB igenom sina önskemål. Vårt flygvapen moderniserades och utvecklades tekniskt, på bekostnad av främst armén men även marinen.

Vår nuvarande ÖB har fått ta över en försvarsmakt (läs: konkursbo) i avsaknad av både makt och försvar. Den allmänna värnplikten m/1901avskaffades i praktiken av föregående moderatstyrda alliansregering. Den under socialdemokraterna påbörjade och i decennier genomförda avväpningen av Sverige har urlakat Sveriges värnkraft så att vi i stort sett bara har vaktparaden kvar i oförändrat skick. Vi har tekniskt  bra modern materiel, duktiga och kompetenta befäl och soldater. MEN DET ÄR FÖR LITE, RESPEKTIVE DE ÄR FÖR FÅ!
I omvärlden har man observerat hur Ryssland kraftigt förstärkt sin krigsmakt, men ingen politiker någonstans vågar ställa frågan vad Ryssland avser att göra med sin krigsmakt, dimensionerad för anfallskrig. Det så kallade världssamfundet FN tiger som vanligt när det börjar lukta bränt.

Det har hela tiden funnits folk, även i Sverige, som noterat vad Ryssland har för sig, men ytterst få kritiska debattartiklar och insändare har fått bli publicerade i dagspressen. (Pressen lyder mer eller mindre under statsmakten, som härskar över både presstöd och utgivningstillstånd). Svenska folket ska tydligen inte få veta vad som eventuellt komma skall. Med hänsyn till det skärpta läget i omvärlden hade Sverige ändå börjat planera för förstärkning av dagens försvar, främst på Gotland, nästa år. Vår nuvarande ÖB vilar inte på hanen. Det fanns nyligen ett markstridskompani som övat på Gotland och var på väg hem. ÖB varken tillsatte en utredning eller begärde närmare instruktioner från vare sig försvarsberedningen eller försvarsutskottet. Vår ÖB gav order om att kompaniet om 150 soldater skulle stanna kvar på Gotland. 150 man kan naturligtvis inte avvärja ett angrepp på Gotland. Markeringen som sådan talar dock klartext.

Sverige tycks har fått en  riktig överbefälhavare, en som både reagerar och agerar. Inte en dag för tidigt...


Per Sjöswärd ©
Journalist och författare



torsdag 1 september 2016

"Sveriges sak är vår"

Ett klubbslag tar en bråkdel av en sekund att utföra. Genom ett klubbslag i riksdagen den 16 juni 2009 avskaffades i praktiken den allmänna värnplikten med röstsiffrorna 153 för och 150 emot. Värnpliktsförsvaret har hållit Sverige utanför krigshandlingar under två världskrig och haft en avskräckande effekt under kalla kriget. Vad som byggts upp under decennier demolerades av ett klubbslag, utan ens en  rådgivande folkomröstning. Att återskapa vad som förskingrats skulle ta betydligt längre tid än ett klubbslag. Politikernas respekt för folkviljan ligger under pari.

Värnpliktssystemet hade både för- och nackdelar, men ingen kan säga att det inte var ekonomiskt (läs: mycket pang för pengarna). Bland nackdelarna var att man urskillningslöst tog in och utbildade personer som var ointresserade eller rent fientligt inställda till att vapenföra män skulle utbildas för att försvara vårt (och deras) hemland. Något seriöst urval beträffande lämplighet torde enligt min uppfattning inte ha förekommit i större utsträckning, varför i många fall fick bocken bli trädgårdsmästare. En ytterligare stor nackdel var att omotiverade eller lågmotiverade rekryter saboterade utbildningen och förstörde både kamratskap och förbandsanda. De ambitiösa som ville göra bra ifrån sig blev ofta mobbade (iskall dusch) eller häcklade (kallade stridskuk eller liknande). De negativa elementen borde ha rensats ut och placerats om för att göra lämplig samhällstjänst någon annanstans.

Vår mångåriga fred innebar att svenska trupputbildare saknade personlig erfarenhet av vad krig innebär, och vissa instruktionsböcker lämnade mycket övrigt att önska. Det var stor skillnad i den utbildning man fick av färska fänrikar från Karlberg och rutinerade veteraner med erfarenhet från finska vinterkriget. Jag tror inte att Krigsmakten (som den hette då) tog tillvara de kunskaper ur verkligheten som veteranerna kunde tillföra.

Men enligt Svenska Dagbladet den 1 september 2016 föreslår en utredning att värnplikten ska vara tillbaka 2019. Med 3 000 19-åringar i plikttjänst. Darra och skälva måtte den ryska björnen!

Ett tecken på att någon eller ett fåtal vaknat ur Törnrosasömnen och funnit att rekryteringen av yrkessoldater till sk-tlöner misslyckats. Som i allt som rör vårt försvar gäller: för lite, för blåögt men framför allt FÖR SENT! Varför först till 2019? Tror någon att Ryssland vill vänta i drygt tre år med att ockupera Gotland "för att skydda gasledningarna i Östersjön?" Ett oförsvarat Gotland tar man på några timmar. Ett försvarat Gotland svälter man ut.

Hur ska vi kunna bygga upp vad som raserats under tiden mantrat "hotbild saknas" gällde framför allt annat?
Vi har inga tillräckliga utbildningsregementen längre. De svenska regementena nämns i dag med bestämd artikel i singularis. "Ledningsregementet", "Luftvärnsregementet" (för övrigt geografiskt fel lokaliserat) o.s.v.
Vårt enda artilleriregemente är A 9 i Boden (varför siffran 9? Kan man få någon att tro att vi har minst åtta ytterligare?) Under våren lär det endast ha funnits en enda artilleripjäs i Boden! Och den sägs ha varit belagd med skjutförbud!! Vårt erfarna grannland Finland har 700 pjäser, inte i första hand anskaffade för att skydda bortskämda Sverige. Men Peter Hultqvist får inte köpa de 24 Archerpjäser Norge hoppat av från.

Våra strategiskt placerade mobiliseringsförråd är avskaffade och ersatta med så kallad "arsenalsförvaring", enligt principen hej och hopp, alla ägg i en korg. En Iskander-kryssningsrobot, avfyrad i gamla Königsberg kan nå Arboga inom en halvtimme. Därefter finns inga bössor att sätta i händerna på de som vill och kan försvara Sverige. Vi har ett bra yrkesförsvar, men det är för litet och går knappast att sätta samman i operativa enheter som fallet var med värnpliktsförsvarets brigader.

Tidigare hymlades det om den strategiskt viktiga Nordkalotten. Norr om Stockholmsområdet finns militär närvaro bara på två ställen. För att få mobiliserade soldater, vapen, ammunition och utrustning transporterade till Boden måste vårt försvar kunna passera nio större älvar. Broarna slås ut, en efter en, med fjärrstyrda vapen och vårt enda luftvärnsregemente hinner inte med, eller slås ut med en kärnvapeninsats. Eller: ingår det i planeringen att Norrland och Mellansverige ska lämnas därhän och försvaret koncentreras till södra Sverige? Sanningen på bordet, damer och herrar politiker, tack!

Skulle "värstafallscenariot" inträffa bör vi komma ihåg att det var den rödgröna röran som hindrade Sverige  från att få ansluta sig till Nato.

Per Sjöswärd ©
Journalist och författare