måndag 27 mars 2017

"Tänkte inte på det..."

Vid  våra  nedläggningar av försvaret användes i propositionerna begreppet "återtagning" för vad som skulle genomföras den dag Sverige eventuellt blev tvingat att återskapa tidigare försvarsförmåga. Det handlade då om försvarsbesluten 1995 (då ekonomin låstes fast) och 1996 (när förutsättningarna för att kunna möta, hejda och slå en angripare samtidigt på två fronter försvann. Att detta aldrig torde ha kunnat fungera är en annan sak). Därefter har nedrustningen fortsatt, genom nedläggning av förband, skolor, mobiliseringsförråd mm. Kronan på verket utgörs dock av 2009 års riksdagsbeslut om i praktiken avveckling av den allmänna värnplikten.

Som vanligt har man agerat med bindel för ögonen, proppar i öronen och häftplåster över munnen. Kemiskt rent från  konsekvensanalyser och inte ett ord om hur det så kallade "återtaget" skulle ske och se ut. Inför ett sådant beslut borde bland andra dessa frågor ha  besvarats:

Vilka ska utbildas?
Vilka ska utbilda dem?
Var ska utbildningen ske?
Vilken tidplan ska då gälla?
Hur ska allt finansieras?
Alliansfrihet i fred, syftande på neutralitet vid krig i vårt närområde?
Eller anslutning till samordnande och samarbetande försvarspakt?

Vilka ska utbildas? Endast vapenföra och motiverade rekryter ska få komma ifråga. Sortera omedelbart bort de omotiverade och de med försvarsfientliga åsikter och inställningar. Sådant "dödkött" förstör både kamratskap och förbandsanda.

Vilka ska utbilda dem? Ytterst få har tänkt på att avsaknaden av nyrekrytering närmast är  katastrofal. Den viktiga kontinuiteten har gått förlorad! Flera årsklasser är militärt outbildade,  vilket hämmat påfyllning av leden med  reservofficerare och "truppare", de erfarna och materielkunniga underofficerarna, de som dessutom kunde "ta folk" och åtnjöt rekryternas beundran och respekt. Avgångar har inte ersatts. Utebliven  "påfyllning" hämmar återväxten också i de högre nivåerna. Då det gäller kunskaper i ledning av större förband och samordning av vapengrenarnas verksamhet  är tappet lika katastrofalt. Hur duktiga yngre stabsofficerare i högre nivåer än må vara så saknas den gedigna erfarenheten som i sin tur är grunden för praktiskt ledarskap. Det går inte att jämföra en situation i ett datorsimulerat spel, där tillförseln stoppats på grund av ett axelbrott på ett större transportfordon, med verkligheten när förplägnad, drivmedel eller ammunition inte kommer fram. Sådant måste upplevas, vilket endast kan ske i skarpt läge eller vid större krigsförbandsövningar.

Var ska utbildningen ske? Enligt tidigare resonemang skulle det vara mest lönsamt att grundutbilda, öva, repetitionsutbilda och mobilisera soldaterna i närheten av deras bostadsorter. Detta kräver närhet till logement, förråd, verkstäder, förplägnad, sjukvård, utbildningslokaler, övningsfält, skjutbanor och kommunikationer i anslutning till platserna för utbildning mm. Då det gäller övre Norrland och annan glesbygd förslår inte populationen om större förband ska byggas upp. Därutöver har regementsbyggnader tagits över av civila verksamheter. Övningsfält har börjat bebyggas. Nya platser för lokalisering behöver letas fram och den militära infrastrukturen behöver nyanläggas. Kostnad???
Om man i stället behållit det som kunnat behållas "i malpåse"? Kostnad???


Hur skulle tidplanen se ut? Vad som i kortsynthet skrotats, slumpats eller rentav skänkts bort  måste nyanskaffas. Allt kan inte ersättas på en gång, till det finns inga pengar någonstans. Anskaffningsplanerna måste samordnas med tillströmning av nya skattemedel. Detta blir grannlaga uppgifter för  ekonomer, nyttjare och producenter, som måste samordna och samarbeta till varje pris, vilket talar för att den övergripande ledningen inte bör utövas av utredningstillsättande politiker.
Dessutom: genom att försumma vårt försvar har vi hamnat i katastrofal tidsnöd. Det ska mycket till för att vi ska hinna uppnå lägsta godtagbara standard i tid.

Hur ska finansieringen ske? På den punkten måste alla till buds stående medel tillgripas. Skattehöjningar. Upplåning. (T.ex. emission av försvarsobligationer, som under andra världskriget). Avyttringar. Även här måste kvalificerad expertis få bestämma, vilket också utesluter politikerstyrning i långbänkar.

Alliansfrihet och neutralitet? Meningslöst. Detta är det ändå ingen som tror på.

Medlemskap i Nato? Vad annars? Insatsförsvaret räcker inte långt. Dessutom kommer  våra  militära resurser och vital infrastruktur att slås ut på plats av moderna robotar och andra massförstörelsevapen. Det handlar om missiler på hög höjd i hög hastighet och sådana vapensystem kan Sverige inte bekämpa. Sveriges anslag till rikets försvar är redan nu löjeväckande lågt och har fått vara så i decennier, vilket utesluter medlemskap i Nato. Våra vänsterpolitiker tycks ha fastnat i Per Albin Hanssons mantra under mellankrigstiden: "Inte en man, inte en krona till försvaret". Trots att skyddet av ett lands invånare och egendom utgör en regerings och riksdags viktigaste uppdrag. 

Varför just Sverige (eller delar av)? Att Ryssland betraktar Nato som tänkbar fiende är ingen hemlighet. Annars skulle man inte uppträda så aggressivt och provokativt. Ryssland behöver ha distans från Natostaterna och vill undvika att dessa upprättar baser på svenskt territorium. Och omvänt, det kan bli en kapplöpning om att hinna först med att upprätta baser i Sverige. Den som behärskar Gotland behärskar också en vital del av Östersjön både till sjöss och i luften. Med baser på Gotland kan Ryssland även hindra Nato från att undsätta sina baltiska medlemsländer när dessa återtas av Ryssland.
Nyligen har man från högre svenskt militärt håll klargjort att Sverige inte kan försvara sig...

Rimforsa den 27 mars 2017
Per Sjöswärd ©
Journalist och författare 

1 kommentar:

  1. Hej Per!
    Mycket tänkvärda reflektioner du ger här. Här kommer ett uppmaning till Stefan Löfven och de som styr Sverige nu.

    ”Låna till en snabb upprustning av försvaret”

    Rysslands upprustning och mer aggressiva politik mot grannarna, i kombination med USA:s skarpa krav på Natoländernas finansiering, kräver att Sverige avsätter mer pengar till försvaret än Nato grannländerna. Att låna till upprustning är nu helt rätt.

    Upprusta omgående försvaret genom statlig upplåning. Se uppgiften som en investering.
    Det krävs snabbt insatta åtgärder, och nu om någonsin är rätt läge för avsteg från det finanspolitiska ramverket. Besluta gärna samtidigt om en avbetalningsplan för dessa försvarsinvesteringar. 13 procents ökning av en redan låg statsskuld är mindre farligt än ryska hot mot Sverige och Baltikum.

    Under efterkrigstiden har det som bestämt styrkan i svenska försvaret varit Rysslands agerande. Sveriges neutralitetspolitik ansågs kräva ett starkare försvar än närliggande Natomedlemmars. Sverige är som bekant inte Natomedlem, och samma logik gäller i dag som under kalla kriget.

    Rysslands upprustning och mer aggressiva politik mot grannarna, i kombination med USA:s nygamla krav på Natoländers större egenfinansiering, kräver att Sverige avsätter mer pengar till försvaret än Nato grannländerna.

    Som en icke-Natomedlem, som ändå vill kunna räkna med militärt stöd från USA, kom nyligen ett beskt besked från USA:s försvarsminister James Mattis: USA kräver att alla Natomedlemmar som inte uppfyller Natoriktmärket om 2 procent av BNP i försvarsutgifter nu ökar sina bidrag. Annars blir USA:s militära skydd mer modest.

    Det enda hos USA:s ledning trovärdiga sättet att visa att Sverige inte bara vill åka snålskjuts på USA:s försvarsbudget är att vi genomför faktiska investeringar i snabbt ökad försvarsförmåga. Precis som under neutralitetstiden blir betinget för ett icke-Natoland som Sverige särskilt krävande (i miljarder kronor), och vad avser snabbheten med att uppfylla ett mål om cirka 2 procent.

    Att alla Natoländer bör avsätta just 2 procent av BNP är naturligtvis en schablon. Hur mycket som krävs för ett visst lands försvar beror på den militärstrategiska geografin, vilka hoten är, och vilka åtaganden (säkerhetsutfästelser) för grannar som gjorts. Sverige har gjort utfästelser, som bekant, inom EU-politiken gentemot de baltiska staterna.

    SvaraRadera