Vad Sverige behöver är en regering, värd namnet.
IT-skandalen hos Transportstyrelsen tycks sakna gränser. Inte nog med att utnämnda statsråd inte tycks begripa vilka skador landet kan åsamkas. Att vara politiskt tillsatt är ingen garanti för att besitta erfarenhet och kunnande för att lösa tilldelade uppgifter. Man kanske förlitar sig på att duktiga tjänstemän kan navigera skutan. Men inte ens där tycks det finnas skyddsnät mot ansvarigas brist på kunskap, omdöme och erfarenhet. Ett klart exempel på detta är tillsättandet av statsministerns statssekreterare som nu i all hast nödgats lämna jobb och uppdrag. Konstitutionsutskottets kommande granskning torde ge nödvändig kännedom om eländets omfattning.
Listan över begångna misstag och felbeslut kan göras lång. Tidigare regering har fullföljt socialdemokraternas nedrustning av Sveriges försvar, så att vi nu i det närmaste är försvarslösa. Så länge ingen stormakt angriper oss har vi turen med oss. Det halsstarriga inköpet av Nuon fullföljdes, trots tydliga varningssignaler gällande köpeskillingen. Politikernas gåva till svenska folket, Postnord, tillåts få fortsätta sin skandalösa verksamhet. Den som kritiserar brevbärarna skjuter på pianisten! F.d. statsrådet Ygeman gav Postnord sex månaders respit för att se till att verksamheten fungerar. Nu har Ygeman avgått och kan två sina händer. Troligtvis är det inte någon som övervakar att Ygemans beslut efterlevs.
Svenska folket kan inget göra, nominering och utfärdande av röstsedlar till valen ombesörjs av politikerna själva, enligt "borsta-mej-på-ryggen"-principen. Väljarna har inte längre laglig rätt att på röstsedlarna stryka namn på personer väljarna inte önskar ha med. En fullträff på demokratin, som en torped under vattenlinjen.
Man kan inte undgå att konstatera att vår statsapparat lider av ett gravt systemfel. Koalitioner och samverkan tycks inte leda till att det blir verkstad av alla fina ord och utfästelser. Kunde kanske en samlingsregering, som den vi hade under andra världskriget, vara en framkomlig väg? Kanske värt att pröva. Ty så här kan det inte få fortsätta.
Jag ber att få citera den så sorgligt petade tidigare moderatledaren Anna Kinberg Batra:
Sverige ska fungera!
Rimforsa den 28 augusti 2017
Per Sjöswärd ©
Författare och journalist
måndag 28 augusti 2017
fredag 12 maj 2017
När upphörde den allmänna värnplikten? Egentligen?
Det officiella sättet att förklara värnpliktsutbildningens försvinnande går ut på att det togs riksdagsbeslut år 2009 om att lägga den allmänna värnplikten "i malpåse" under fredstid. Beslutet fattades med endast 3 rösters övervikt. Svenska folket fick inte ens möjlighet att säga sin mening i en folkomröstning. Riksdagsbeslutet trädde i kraft år 2010.
En god vän (tidigare regementsofficer) har från Försvarsmakten fått nedanstående siffror över antal värnpliktiga som genomfört grundutbildning:
År Antal
1950 c:a 45 000
1960 c:a 50 000
1970 50 508
1975 52 295
1980 50 980
1986 45 572
1990 41 349 Försök med korttidsutbildning. "Utbildningsreserven" införs.
2000 16 978
2005 9 225
2008 7 908
2010 1 644
Min gode vän hävdar att den allmänna värnplikten började försvinna redan efter år 1990. Jag instämmer helt.
I och med att regementen = utbildningsplattformar nedlagts måste rimligtvis antalet värnpliktiga som kunnat få utbildning ha minskat på grund av platsbrist. Ännu värre: kunniga utbildare, officerare, underofficerare och stamanställda underbefäl har slutat och avgångarna är inte ersatta. Med andra ord: de erfarna och kunniga "trupparna" är borta. "Lärarlösa lektioner" är absolut inte att tänka på vid soldatutbildning. Förutom brist på plats och utbildare har kurant materiel skänkts eller slumpats bort. De över landet utspridda mobiliseringsförråden är avvecklade och ersatta med "alla-ägg-i-en-korg"-arsenaler. Siffernissarnas seger över förnuft och verklighet.
I och med att årskullar värnpliktiga inte utbildats har vi tappat den viktiga kontinuiteten. Ingen verkar ha insett vikten av att fylla på leden i med de naturliga avgångarna. Avsaknaden av repetitionsutbildningar har också bidragit till urholkning och utarmning av kompetens och värnkraft. Överskådlig redovisning av faktiska behov, nyrekrytering och avgångar har man inte vågat presentera.
Värnpliktsorganisationen skulle aldrig ha fått avskaffas innan yrkesförsvaret blivit fullt rekryterat, utbildat, organiserat och krigsplacerat! Att något allvarligt skulle kunna hända i glappet mellan de olika organisationsformerna tycks aldrig ha föresvävat vare sig siffernissar eller makthavare. Berlinmuren var ju borta!!! Och hotbild saknades ju. ("Tänkte inte på det").
Det har hymlats i all oändlighet om vikten av att behålla luftherraväldet. En alltför stor del av försvarsbudgeten togs i anspråk för JAS Gripen-programmet. Ett så stort projekt som framtagning av ett modernt stridsflygplan borde ha finansierats separat och inte fått inkräkta på driftsbudgeten! Det viktiga luftherraväldet framhölls ofta, men utan markstridskrafter och luftvärn kunde flygfälten antingen ha förstörts genom robotangrepp eller ockuperats av fientliga luftlandsatta förband. Sådant sker snabbt numera. Var skulle återvändande stridsflygplan då landa?
Försvaret blev budgetregulator i stället för att på ett vettigt sätt få svara för skyddet av medborgarnas liv och egendom. Det har i åratal stötts och blötts om "vård, skola och omsorg", men för att sådana verksamheter ska kunna bedrivas måste vi ha ett nationellt försvar som effektivt avskräcker från angrepp. Lättsinne, fantasier, önsketänkande och okunskap (läs: dumhet) har styrt resurstilldelningen till försvaret. Skulle ett företag inom näringslivet ha skötts på samma sätt hade de ansvariga inte blivit avskedade. De hade närmast spolats ut genom avloppet.
Svenska folket har sig självt att skylla genom att inte ställa krav på beslutsfattarnas kompetens och erfarenhet. Det måste till betydligt mer för att kunna bli vald till riksdagsman än att:
vara svensk medborgare
någon gång ha varit bosatt i Sverige
senast på valdagen fylla 18 år
Förr talades det också om "erfarne, kunnige och allmänt aktade" personer. 18-åringar torde knappast kunna uppfylla sådana krav.
Rimforsa den 12 maj 2017
Per Sjöswärd ©
Journalist och författare
En god vän (tidigare regementsofficer) har från Försvarsmakten fått nedanstående siffror över antal värnpliktiga som genomfört grundutbildning:
År Antal
1950 c:a 45 000
1960 c:a 50 000
1970 50 508
1975 52 295
1980 50 980
1986 45 572
1990 41 349 Försök med korttidsutbildning. "Utbildningsreserven" införs.
2000 16 978
2005 9 225
2008 7 908
2010 1 644
Min gode vän hävdar att den allmänna värnplikten började försvinna redan efter år 1990. Jag instämmer helt.
I och med att regementen = utbildningsplattformar nedlagts måste rimligtvis antalet värnpliktiga som kunnat få utbildning ha minskat på grund av platsbrist. Ännu värre: kunniga utbildare, officerare, underofficerare och stamanställda underbefäl har slutat och avgångarna är inte ersatta. Med andra ord: de erfarna och kunniga "trupparna" är borta. "Lärarlösa lektioner" är absolut inte att tänka på vid soldatutbildning. Förutom brist på plats och utbildare har kurant materiel skänkts eller slumpats bort. De över landet utspridda mobiliseringsförråden är avvecklade och ersatta med "alla-ägg-i-en-korg"-arsenaler. Siffernissarnas seger över förnuft och verklighet.
I och med att årskullar värnpliktiga inte utbildats har vi tappat den viktiga kontinuiteten. Ingen verkar ha insett vikten av att fylla på leden i med de naturliga avgångarna. Avsaknaden av repetitionsutbildningar har också bidragit till urholkning och utarmning av kompetens och värnkraft. Överskådlig redovisning av faktiska behov, nyrekrytering och avgångar har man inte vågat presentera.
Värnpliktsorganisationen skulle aldrig ha fått avskaffas innan yrkesförsvaret blivit fullt rekryterat, utbildat, organiserat och krigsplacerat! Att något allvarligt skulle kunna hända i glappet mellan de olika organisationsformerna tycks aldrig ha föresvävat vare sig siffernissar eller makthavare. Berlinmuren var ju borta!!! Och hotbild saknades ju. ("Tänkte inte på det").
Det har hymlats i all oändlighet om vikten av att behålla luftherraväldet. En alltför stor del av försvarsbudgeten togs i anspråk för JAS Gripen-programmet. Ett så stort projekt som framtagning av ett modernt stridsflygplan borde ha finansierats separat och inte fått inkräkta på driftsbudgeten! Det viktiga luftherraväldet framhölls ofta, men utan markstridskrafter och luftvärn kunde flygfälten antingen ha förstörts genom robotangrepp eller ockuperats av fientliga luftlandsatta förband. Sådant sker snabbt numera. Var skulle återvändande stridsflygplan då landa?
Försvaret blev budgetregulator i stället för att på ett vettigt sätt få svara för skyddet av medborgarnas liv och egendom. Det har i åratal stötts och blötts om "vård, skola och omsorg", men för att sådana verksamheter ska kunna bedrivas måste vi ha ett nationellt försvar som effektivt avskräcker från angrepp. Lättsinne, fantasier, önsketänkande och okunskap (läs: dumhet) har styrt resurstilldelningen till försvaret. Skulle ett företag inom näringslivet ha skötts på samma sätt hade de ansvariga inte blivit avskedade. De hade närmast spolats ut genom avloppet.
Svenska folket har sig självt att skylla genom att inte ställa krav på beslutsfattarnas kompetens och erfarenhet. Det måste till betydligt mer för att kunna bli vald till riksdagsman än att:
vara svensk medborgare
någon gång ha varit bosatt i Sverige
senast på valdagen fylla 18 år
Förr talades det också om "erfarne, kunnige och allmänt aktade" personer. 18-åringar torde knappast kunna uppfylla sådana krav.
Rimforsa den 12 maj 2017
Per Sjöswärd ©
Journalist och författare
lördag 29 april 2017
"Hotbild saknas"
Känns mantrat igen? Det som användes stup i ett, till och med av högre militärer samt politiker och professionella tyckare så fort upprustning av Sveriges försvar kom på tal. Ett av resultaten blev 2009 års riksdagsbeslut, då den allmänna värnplikten i praktiken avskaffades. Sveriges värnkraft kan därefter liknas vid ett konkursbo; vi har försummat att hålla jämna steg med utvecklingen då det gäller såväl moderna vapensystem som kritiska analyser av Rysslands planer och åtgärder. Vi ligger med andra ord ohjälpligt efter.
Hur många tidningsläsare, radiolyssnare och televisionstittare vet vad de ryska robotsystemen Iskander-M och Kalibr är för något och vad som kan åstadkommas med dessa? Kanske dags med en kort konsumentupplysning? Jag börjar med markroboten 9K720 Iskander-M, vars namn torde ha ursprung i det ryska verbet för "söka", iskath. Alltså en målsökande robot. (Natos rapporteringsnamn är SS-26 Stone).
Iskander-M väger 3,8 ton och har ersatt den äldre Scud-roboten. Iskander-M är bärare av olika stridsspetsar, exempelvis klusterbomber, bränsle för luftsprängning, en med förstärkt sprängverkan, en för markpenetrerande bunkersprängning och en med elektromagnetisk puls (EMP) för förstöring av radarutrustning och annan halvledarelektronik. (Samtliga batteridrivna armbandsur slås ut inom robotens verkansområde, dock inte mitt klassiska självuppdragande urverk). Iskander-M började serietillverkas 2005 och i slutet av det året var de första robotarna operativa. Den ballistiskt styrda enstegsroboten är utrustad med två fasta drivmedelssystem. Den kan omriktas mot ett mål på några få sekunder. Rörligheten med de mobila robotenheterna (två stycken på ett dumperliknande lastfordon) gör att de är svåra både att lokalisera och stoppa. Naturligvis kan Iskander-M också förses med kärnstridsspetsar.
Iskander-M är mycket svåra att slå ut med flyganfall, och en enhet kan vara operativ på 20 minuter. Målsökande och takslående substridsmedel väntas bli operativa inom något år. Iskander-M kan då även bekämpa stridsfordon. Fjärrstridssystemet kan slå ut mål på 500, troligen även upp till 700 kilometers avstånd med mycket hög precision, fem till tio meter. Våra äldre JAS Gripen-plan kan inte bekämpa Iskander-M. Till detta behövs kvalificerade luftvärns- och radarsystem med mycket korta reaktionstider, då Iskander-M kan ha en sluthastighet på drygt Mach 5.0 (= 6 125.22 kph, eller 1 701.45 m/sek).
Våra tre kvarvarande flygflottiljer plus två krigsbaser kan slås ut i ett enda svep med Iskander-M enheter landsatta på Gotland och från den ryska garnisonen vid Alakurtti i norra ryska Karelen. Robotarnas anflygningsfart ligger på 2 100 - 2 600 m/sek (Mach 6 - 7) och flyghöjden är 6 - 50 km. Sverige saknar i dag alla möjligheter att skydda sig mot Iskander-M, uppskjutna från Kaliningrad. Angriper man vår flygflottilj i Kallinge kommer sannolikt marinbasen i Karlskrona att samtidigt slås ut. En småstat som Sverige kommer aldrig att ha råd med de vapensystem som krävs för att effektivt bekämpa fjärrstridsvapen som Iskander-M.
En annan robottyp är 3M-54 Kalibr (Natos rapporteringsnamn är SS-N-30) som finns ombord på de senaste ryska ytstridsfartygen, bland annat de korvetter av Buljanklass som i höstas ombaserats från Svarta Havet till Östersjön. Kalibr har avfyrats från fartyg i Kaspiska Havet och Medelhavet och träffat markmål i Syrien med mycket god precision. Från baser i Kaliningrad når markmålversionen av Kalibr hela Europa. Skulle det uppstå en väpnad konflikt mellan Ryssland och Nato i Östersjöregionen kan vi vänta oss att USA och Nato är på plats, vare sig Sverige vill eller ej. Svenskt territorium (främst Gotland och Blekinge samt delar av Norrbotten) behövs om Baltikum och Nordeuropa ska kunna försvaras.
Tvärsäkra militärer och politiker har i åratal hymlat om att krigshandlingar gentemot Sverige inte kan förväntas "inom överskådlig tid". (Vad är överskådlig tid???). Vet våra besserwissrar verkligen vad som rör sig inne i diktatorers huvuden? I dag? Om en vecka? Om en månad? Ett par år?
Saknas hotbild? Bedöm själv.
Rimforsa den 17 april 2017
Per Sjöswärd ©
Journalist och författare
Hur många tidningsläsare, radiolyssnare och televisionstittare vet vad de ryska robotsystemen Iskander-M och Kalibr är för något och vad som kan åstadkommas med dessa? Kanske dags med en kort konsumentupplysning? Jag börjar med markroboten 9K720 Iskander-M, vars namn torde ha ursprung i det ryska verbet för "söka", iskath. Alltså en målsökande robot. (Natos rapporteringsnamn är SS-26 Stone).
Iskander-M väger 3,8 ton och har ersatt den äldre Scud-roboten. Iskander-M är bärare av olika stridsspetsar, exempelvis klusterbomber, bränsle för luftsprängning, en med förstärkt sprängverkan, en för markpenetrerande bunkersprängning och en med elektromagnetisk puls (EMP) för förstöring av radarutrustning och annan halvledarelektronik. (Samtliga batteridrivna armbandsur slås ut inom robotens verkansområde, dock inte mitt klassiska självuppdragande urverk). Iskander-M började serietillverkas 2005 och i slutet av det året var de första robotarna operativa. Den ballistiskt styrda enstegsroboten är utrustad med två fasta drivmedelssystem. Den kan omriktas mot ett mål på några få sekunder. Rörligheten med de mobila robotenheterna (två stycken på ett dumperliknande lastfordon) gör att de är svåra både att lokalisera och stoppa. Naturligvis kan Iskander-M också förses med kärnstridsspetsar.
Iskander-M är mycket svåra att slå ut med flyganfall, och en enhet kan vara operativ på 20 minuter. Målsökande och takslående substridsmedel väntas bli operativa inom något år. Iskander-M kan då även bekämpa stridsfordon. Fjärrstridssystemet kan slå ut mål på 500, troligen även upp till 700 kilometers avstånd med mycket hög precision, fem till tio meter. Våra äldre JAS Gripen-plan kan inte bekämpa Iskander-M. Till detta behövs kvalificerade luftvärns- och radarsystem med mycket korta reaktionstider, då Iskander-M kan ha en sluthastighet på drygt Mach 5.0 (= 6 125.22 kph, eller 1 701.45 m/sek).
Våra tre kvarvarande flygflottiljer plus två krigsbaser kan slås ut i ett enda svep med Iskander-M enheter landsatta på Gotland och från den ryska garnisonen vid Alakurtti i norra ryska Karelen. Robotarnas anflygningsfart ligger på 2 100 - 2 600 m/sek (Mach 6 - 7) och flyghöjden är 6 - 50 km. Sverige saknar i dag alla möjligheter att skydda sig mot Iskander-M, uppskjutna från Kaliningrad. Angriper man vår flygflottilj i Kallinge kommer sannolikt marinbasen i Karlskrona att samtidigt slås ut. En småstat som Sverige kommer aldrig att ha råd med de vapensystem som krävs för att effektivt bekämpa fjärrstridsvapen som Iskander-M.
En annan robottyp är 3M-54 Kalibr (Natos rapporteringsnamn är SS-N-30) som finns ombord på de senaste ryska ytstridsfartygen, bland annat de korvetter av Buljanklass som i höstas ombaserats från Svarta Havet till Östersjön. Kalibr har avfyrats från fartyg i Kaspiska Havet och Medelhavet och träffat markmål i Syrien med mycket god precision. Från baser i Kaliningrad når markmålversionen av Kalibr hela Europa. Skulle det uppstå en väpnad konflikt mellan Ryssland och Nato i Östersjöregionen kan vi vänta oss att USA och Nato är på plats, vare sig Sverige vill eller ej. Svenskt territorium (främst Gotland och Blekinge samt delar av Norrbotten) behövs om Baltikum och Nordeuropa ska kunna försvaras.
Tvärsäkra militärer och politiker har i åratal hymlat om att krigshandlingar gentemot Sverige inte kan förväntas "inom överskådlig tid". (Vad är överskådlig tid???). Vet våra besserwissrar verkligen vad som rör sig inne i diktatorers huvuden? I dag? Om en vecka? Om en månad? Ett par år?
Saknas hotbild? Bedöm själv.
Rimforsa den 17 april 2017
Per Sjöswärd ©
Journalist och författare
torsdag 6 april 2017
Raimo Jakolas tidigare inlägg, kommentar av PA öv.1.gr. Per Blomquist
Svar till Raimo Jakola
Raimo Jakola har i NWT (och i detta bloggforum) gett oss två sakliga debattinlägg med betydelse för svensk strategi. Det första klargör stormakternas möjligheter att inledningsvis ingripa med moderna försvars- och anfallsrobotar med räckvidder över hela det nordiska området. Robotarna är flyttbara.
Sveriges framtida försvar måste anpassas efter dessa moderna betingelser, heter det i hans andra inlägg. Ett indirekt defensivt försvar bör organiseras, menar Jakola. Detta försvar skulle ge Sverige, Norden och hela Europa en ökad säkerhet, menar jag.
Ett försvarat svenskt markterritorium, som Jakola föreslår, ger skydd åt alla Sveriges kringliggande parter. Redan detta är en styrka för hela EU. Dessutom ger ett svenskt försvar ett påtagligt skydd åt stormakten Ryssland. En överraskande slutsats? Ja, tyvärr för många, men likväl en geografisk och militär sanning.
Självklart har Ryssland ett intresse av Sverige både för sin front genom Östersjön norrut och inte minst av det strategiskt viktiga Kolaområdet. Lika viktigt för Ryssland är att förhindra USA/Nato att behålla eller öka sin militära styrka väster om Skandinavien.
Före detta generallöjtnanten Carl Björeman (se bland annat boken "Var vi redo?") har en gedigen insikt i vår försvarspolitik från andra världskriget till våra dagar. Dagens läge beskriver han med ett enda ord: Katastrof! Det är inte svårt att dela denna uppfattning. Ett för stormakterna militärstrategiskt tomrum fyller kärnvapenmakterna snabbt, inför och under en väpnad konflikt.
Jakola och Björeman har uppfattningen att vårt markterritorium primärt ska försvaras. Båda understryker tidsfaktorns betydelse - Jakola i dag med den självklara formuleringen: parterna söker "förekomma varandra". Jakola kommer till samma uppfattning som ÖB Helge Jung hävdade efter 1945, nämligen att Sverige ska ha ett defensivt försvar. Jakola kallar sitt indirekta defensiva försvar ett "svärmande försvar".
Livet måste levas framlänges men måste förstås baklänges. Gott! Förståelsen kan nås långt tillbaka i tiden. Men lösningen finns i försvaret av vårt markterritorium med ett modernt pliktförsvar inifrån och utåt.
Per Blomquist ©
Ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien
Raimo Jakola har i NWT (och i detta bloggforum) gett oss två sakliga debattinlägg med betydelse för svensk strategi. Det första klargör stormakternas möjligheter att inledningsvis ingripa med moderna försvars- och anfallsrobotar med räckvidder över hela det nordiska området. Robotarna är flyttbara.
Sveriges framtida försvar måste anpassas efter dessa moderna betingelser, heter det i hans andra inlägg. Ett indirekt defensivt försvar bör organiseras, menar Jakola. Detta försvar skulle ge Sverige, Norden och hela Europa en ökad säkerhet, menar jag.
Ett försvarat svenskt markterritorium, som Jakola föreslår, ger skydd åt alla Sveriges kringliggande parter. Redan detta är en styrka för hela EU. Dessutom ger ett svenskt försvar ett påtagligt skydd åt stormakten Ryssland. En överraskande slutsats? Ja, tyvärr för många, men likväl en geografisk och militär sanning.
Självklart har Ryssland ett intresse av Sverige både för sin front genom Östersjön norrut och inte minst av det strategiskt viktiga Kolaområdet. Lika viktigt för Ryssland är att förhindra USA/Nato att behålla eller öka sin militära styrka väster om Skandinavien.
Före detta generallöjtnanten Carl Björeman (se bland annat boken "Var vi redo?") har en gedigen insikt i vår försvarspolitik från andra världskriget till våra dagar. Dagens läge beskriver han med ett enda ord: Katastrof! Det är inte svårt att dela denna uppfattning. Ett för stormakterna militärstrategiskt tomrum fyller kärnvapenmakterna snabbt, inför och under en väpnad konflikt.
Jakola och Björeman har uppfattningen att vårt markterritorium primärt ska försvaras. Båda understryker tidsfaktorns betydelse - Jakola i dag med den självklara formuleringen: parterna söker "förekomma varandra". Jakola kommer till samma uppfattning som ÖB Helge Jung hävdade efter 1945, nämligen att Sverige ska ha ett defensivt försvar. Jakola kallar sitt indirekta defensiva försvar ett "svärmande försvar".
Livet måste levas framlänges men måste förstås baklänges. Gott! Förståelsen kan nås långt tillbaka i tiden. Men lösningen finns i försvaret av vårt markterritorium med ett modernt pliktförsvar inifrån och utåt.
Per Blomquist ©
Ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien
måndag 27 mars 2017
"Tänkte inte på det..."
Vid våra nedläggningar av försvaret användes i propositionerna begreppet "återtagning" för vad som skulle genomföras den dag Sverige eventuellt blev tvingat att återskapa tidigare försvarsförmåga. Det handlade då om försvarsbesluten 1995 (då ekonomin låstes fast) och 1996 (när förutsättningarna för att kunna möta, hejda och slå en angripare samtidigt på två fronter försvann. Att detta aldrig torde ha kunnat fungera är en annan sak). Därefter har nedrustningen fortsatt, genom nedläggning av förband, skolor, mobiliseringsförråd mm. Kronan på verket utgörs dock av 2009 års riksdagsbeslut om i praktiken avveckling av den allmänna värnplikten.
Som vanligt har man agerat med bindel för ögonen, proppar i öronen och häftplåster över munnen. Kemiskt rent från konsekvensanalyser och inte ett ord om hur det så kallade "återtaget" skulle ske och se ut. Inför ett sådant beslut borde bland andra dessa frågor ha besvarats:
Vilka ska utbildas?
Vilka ska utbilda dem?
Var ska utbildningen ske?
Vilken tidplan ska då gälla?
Hur ska allt finansieras?
Alliansfrihet i fred, syftande på neutralitet vid krig i vårt närområde?
Eller anslutning till samordnande och samarbetande försvarspakt?
Vilka ska utbildas? Endast vapenföra och motiverade rekryter ska få komma ifråga. Sortera omedelbart bort de omotiverade och de med försvarsfientliga åsikter och inställningar. Sådant "dödkött" förstör både kamratskap och förbandsanda.
Vilka ska utbilda dem? Ytterst få har tänkt på att avsaknaden av nyrekrytering närmast är katastrofal. Den viktiga kontinuiteten har gått förlorad! Flera årsklasser är militärt outbildade, vilket hämmat påfyllning av leden med reservofficerare och "truppare", de erfarna och materielkunniga underofficerarna, de som dessutom kunde "ta folk" och åtnjöt rekryternas beundran och respekt. Avgångar har inte ersatts. Utebliven "påfyllning" hämmar återväxten också i de högre nivåerna. Då det gäller kunskaper i ledning av större förband och samordning av vapengrenarnas verksamhet är tappet lika katastrofalt. Hur duktiga yngre stabsofficerare i högre nivåer än må vara så saknas den gedigna erfarenheten som i sin tur är grunden för praktiskt ledarskap. Det går inte att jämföra en situation i ett datorsimulerat spel, där tillförseln stoppats på grund av ett axelbrott på ett större transportfordon, med verkligheten när förplägnad, drivmedel eller ammunition inte kommer fram. Sådant måste upplevas, vilket endast kan ske i skarpt läge eller vid större krigsförbandsövningar.
Var ska utbildningen ske? Enligt tidigare resonemang skulle det vara mest lönsamt att grundutbilda, öva, repetitionsutbilda och mobilisera soldaterna i närheten av deras bostadsorter. Detta kräver närhet till logement, förråd, verkstäder, förplägnad, sjukvård, utbildningslokaler, övningsfält, skjutbanor och kommunikationer i anslutning till platserna för utbildning mm. Då det gäller övre Norrland och annan glesbygd förslår inte populationen om större förband ska byggas upp. Därutöver har regementsbyggnader tagits över av civila verksamheter. Övningsfält har börjat bebyggas. Nya platser för lokalisering behöver letas fram och den militära infrastrukturen behöver nyanläggas. Kostnad???
Om man i stället behållit det som kunnat behållas "i malpåse"? Kostnad???
Hur skulle tidplanen se ut? Vad som i kortsynthet skrotats, slumpats eller rentav skänkts bort måste nyanskaffas. Allt kan inte ersättas på en gång, till det finns inga pengar någonstans. Anskaffningsplanerna måste samordnas med tillströmning av nya skattemedel. Detta blir grannlaga uppgifter för ekonomer, nyttjare och producenter, som måste samordna och samarbeta till varje pris, vilket talar för att den övergripande ledningen inte bör utövas av utredningstillsättande politiker.
Dessutom: genom att försumma vårt försvar har vi hamnat i katastrofal tidsnöd. Det ska mycket till för att vi ska hinna uppnå lägsta godtagbara standard i tid.
Hur ska finansieringen ske? På den punkten måste alla till buds stående medel tillgripas. Skattehöjningar. Upplåning. (T.ex. emission av försvarsobligationer, som under andra världskriget). Avyttringar. Även här måste kvalificerad expertis få bestämma, vilket också utesluter politikerstyrning i långbänkar.
Alliansfrihet och neutralitet? Meningslöst. Detta är det ändå ingen som tror på.
Medlemskap i Nato? Vad annars? Insatsförsvaret räcker inte långt. Dessutom kommer våra militära resurser och vital infrastruktur att slås ut på plats av moderna robotar och andra massförstörelsevapen. Det handlar om missiler på hög höjd i hög hastighet och sådana vapensystem kan Sverige inte bekämpa. Sveriges anslag till rikets försvar är redan nu löjeväckande lågt och har fått vara så i decennier, vilket utesluter medlemskap i Nato. Våra vänsterpolitiker tycks ha fastnat i Per Albin Hanssons mantra under mellankrigstiden: "Inte en man, inte en krona till försvaret". Trots att skyddet av ett lands invånare och egendom utgör en regerings och riksdags viktigaste uppdrag.
Varför just Sverige (eller delar av)? Att Ryssland betraktar Nato som tänkbar fiende är ingen hemlighet. Annars skulle man inte uppträda så aggressivt och provokativt. Ryssland behöver ha distans från Natostaterna och vill undvika att dessa upprättar baser på svenskt territorium. Och omvänt, det kan bli en kapplöpning om att hinna först med att upprätta baser i Sverige. Den som behärskar Gotland behärskar också en vital del av Östersjön både till sjöss och i luften. Med baser på Gotland kan Ryssland även hindra Nato från att undsätta sina baltiska medlemsländer när dessa återtas av Ryssland.
Nyligen har man från högre svenskt militärt håll klargjort att Sverige inte kan försvara sig...
Rimforsa den 27 mars 2017
Per Sjöswärd ©
Journalist och författare
Som vanligt har man agerat med bindel för ögonen, proppar i öronen och häftplåster över munnen. Kemiskt rent från konsekvensanalyser och inte ett ord om hur det så kallade "återtaget" skulle ske och se ut. Inför ett sådant beslut borde bland andra dessa frågor ha besvarats:
Vilka ska utbildas?
Vilka ska utbilda dem?
Var ska utbildningen ske?
Vilken tidplan ska då gälla?
Hur ska allt finansieras?
Alliansfrihet i fred, syftande på neutralitet vid krig i vårt närområde?
Eller anslutning till samordnande och samarbetande försvarspakt?
Vilka ska utbildas? Endast vapenföra och motiverade rekryter ska få komma ifråga. Sortera omedelbart bort de omotiverade och de med försvarsfientliga åsikter och inställningar. Sådant "dödkött" förstör både kamratskap och förbandsanda.
Vilka ska utbilda dem? Ytterst få har tänkt på att avsaknaden av nyrekrytering närmast är katastrofal. Den viktiga kontinuiteten har gått förlorad! Flera årsklasser är militärt outbildade, vilket hämmat påfyllning av leden med reservofficerare och "truppare", de erfarna och materielkunniga underofficerarna, de som dessutom kunde "ta folk" och åtnjöt rekryternas beundran och respekt. Avgångar har inte ersatts. Utebliven "påfyllning" hämmar återväxten också i de högre nivåerna. Då det gäller kunskaper i ledning av större förband och samordning av vapengrenarnas verksamhet är tappet lika katastrofalt. Hur duktiga yngre stabsofficerare i högre nivåer än må vara så saknas den gedigna erfarenheten som i sin tur är grunden för praktiskt ledarskap. Det går inte att jämföra en situation i ett datorsimulerat spel, där tillförseln stoppats på grund av ett axelbrott på ett större transportfordon, med verkligheten när förplägnad, drivmedel eller ammunition inte kommer fram. Sådant måste upplevas, vilket endast kan ske i skarpt läge eller vid större krigsförbandsövningar.
Var ska utbildningen ske? Enligt tidigare resonemang skulle det vara mest lönsamt att grundutbilda, öva, repetitionsutbilda och mobilisera soldaterna i närheten av deras bostadsorter. Detta kräver närhet till logement, förråd, verkstäder, förplägnad, sjukvård, utbildningslokaler, övningsfält, skjutbanor och kommunikationer i anslutning till platserna för utbildning mm. Då det gäller övre Norrland och annan glesbygd förslår inte populationen om större förband ska byggas upp. Därutöver har regementsbyggnader tagits över av civila verksamheter. Övningsfält har börjat bebyggas. Nya platser för lokalisering behöver letas fram och den militära infrastrukturen behöver nyanläggas. Kostnad???
Om man i stället behållit det som kunnat behållas "i malpåse"? Kostnad???
Hur skulle tidplanen se ut? Vad som i kortsynthet skrotats, slumpats eller rentav skänkts bort måste nyanskaffas. Allt kan inte ersättas på en gång, till det finns inga pengar någonstans. Anskaffningsplanerna måste samordnas med tillströmning av nya skattemedel. Detta blir grannlaga uppgifter för ekonomer, nyttjare och producenter, som måste samordna och samarbeta till varje pris, vilket talar för att den övergripande ledningen inte bör utövas av utredningstillsättande politiker.
Dessutom: genom att försumma vårt försvar har vi hamnat i katastrofal tidsnöd. Det ska mycket till för att vi ska hinna uppnå lägsta godtagbara standard i tid.
Hur ska finansieringen ske? På den punkten måste alla till buds stående medel tillgripas. Skattehöjningar. Upplåning. (T.ex. emission av försvarsobligationer, som under andra världskriget). Avyttringar. Även här måste kvalificerad expertis få bestämma, vilket också utesluter politikerstyrning i långbänkar.
Alliansfrihet och neutralitet? Meningslöst. Detta är det ändå ingen som tror på.
Medlemskap i Nato? Vad annars? Insatsförsvaret räcker inte långt. Dessutom kommer våra militära resurser och vital infrastruktur att slås ut på plats av moderna robotar och andra massförstörelsevapen. Det handlar om missiler på hög höjd i hög hastighet och sådana vapensystem kan Sverige inte bekämpa. Sveriges anslag till rikets försvar är redan nu löjeväckande lågt och har fått vara så i decennier, vilket utesluter medlemskap i Nato. Våra vänsterpolitiker tycks ha fastnat i Per Albin Hanssons mantra under mellankrigstiden: "Inte en man, inte en krona till försvaret". Trots att skyddet av ett lands invånare och egendom utgör en regerings och riksdags viktigaste uppdrag.
Varför just Sverige (eller delar av)? Att Ryssland betraktar Nato som tänkbar fiende är ingen hemlighet. Annars skulle man inte uppträda så aggressivt och provokativt. Ryssland behöver ha distans från Natostaterna och vill undvika att dessa upprättar baser på svenskt territorium. Och omvänt, det kan bli en kapplöpning om att hinna först med att upprätta baser i Sverige. Den som behärskar Gotland behärskar också en vital del av Östersjön både till sjöss och i luften. Med baser på Gotland kan Ryssland även hindra Nato från att undsätta sina baltiska medlemsländer när dessa återtas av Ryssland.
Nyligen har man från högre svenskt militärt håll klargjort att Sverige inte kan försvara sig...
Rimforsa den 27 mars 2017
Per Sjöswärd ©
Journalist och författare
onsdag 1 mars 2017
Raimo Jakolas inlägg 7 februari 2017 (av Per Blomquist, gästskribent)
Raimo Jakola har skrivit ett nytt inlägg om den svenska försvarspolitiken. Han framhåller det viktigaste först - i händelse av väpnad konflikt i Östersjöområdet "söker parterna förekomma
varandra". Tidsfaktorn nämns samtidigt med vårt militärstrategiskt viktiga markterritorium. Tid och rum i Huvudoperationen får läsaren reflektera över, menar Raimo.
Alla intresserade läsare vet att kampen om luftrummet är en viktig faktor vid invasion av ett försvarat mark- eller sjöterritorium. Ja, så fort luftrummet berörs i kampen mellan avskräckningsmakterna är sannolikt också kärnvapen aktuella. Raimo har tidigare framfört att kampen om luftrummet avgörs med avancerade flygstridskrafter och inte minst med robotar på höga höjder. Den kan avgöras ovan småstaten Sveriges markterritorium (se luftförsvarsutredning LFU 2040).
Jakola tar raskt tag i militärstrategiska/operativa faktorer som småstaten måste ägna uppmärksamhet åt. Överraskning är en vägledande faktor, menar han. Och den oreflekterade debatten om ensidigt krig mellan Ryssland och Sverige gäller inte, menar och stödjer Raimo. Sverige centralt beläget i Norden med avgörande militärstrategisk betydelse för Europa är avgörande i en svensk försvarspolitisk analys.
En småstats ekonomi är helt otillräcklig för att möta stormakter i duell med kvalificerade anfallsstridskrafter, visar Raimo. På ett obegripligt sätt har tidigare regering blandat in fredlig politik, diplomati, ekonomi, miljö mm i svensk säkerhetspolitik därför att Sverige ingår i EU. Oreflekterat och faktiskt naivt. Det är aningslöst att inte radikalt skilja på fred och krig!
I försvarspolitiken ska lika självklart som i säkerhetspolitiken i övrig innebörden klargöras. Vårt viktiga markterritorium, försvarat över hela vår vidsträckta yta, som Jakola anger ska tydligt deklareras politiskt och diplomatiskt. Alla Sveriges kringliggande parter har militär nytta av vårt försvarade markterritorium. Detta gäller inte minst Ryssland i förhållande till huvudantagonisten USA/Nato. Den som angriper Sverige ska veta:
Att angriparen gör tidsförluster. Tid är viktigt i modern krigföring!
Att angriparen till antal binder stridskrafter för skydd i flanker, i rygg, för transporter mm. Binda stridskrafter i sekundära riktningar vill inte ens en överlägsen stormakt.
Den som anfaller ett militärstrategiskt viktigt område som det svenska måste räkna med att alla andra parter som har militärt intresse av Sveriges markterritorium kommer att ingripa med olika medel på Sveriges sida. Detta kan ge angriparen allvarliga förluster.
Politiker, diplomater, militärer i och utanför Försvarsberedningen har mycket att förklara för medborgare och journalister. Men journalister är så uppbundna av gamla fördomar, till exempel Mikael Holmström, tidigare i SvD och nu i DN. Men han är inte ensam!
Tid, bindningar och förluster är krigsavhållande faktorer som indirekt ger militär styrka för Sverige och till omgivande parter.
För att förstå tiden framåt i säkerhetspolitiken måste man avläsa den bakåt! Läs f d generallöjtnant Carl Björemans böcker, inte minst den senaste: "Var vi redo?"
Raka besked
"Vi måste alltid klara ett väpnat angrepp", framför ÖB i faktaruta i SvD 28/2. Detta är ren lögn. Om inte får ÖB förklara vad han menar med "klara" ett väpnat angrepp och därefter förklara hur vår strid ska se ut, med svar på frågorna: När? Var? Hur? Sverige lever på en försvarspolitisk lögn. Denna lögn har ledande politiker och militärer försvarat sedan VK II.
1) Sverige har ett militärstrategiskt markterritorium som kan bli avgörande viktigt för alla Sveriges kringliggande parter i händelse av krig i västra Europa!
2) Viktigast är vårt markterritorium för Europa, USA/Nato och Ryssland.
3) Militär styrka för att kunna inleda ett krig i dag har USA/Nato och Ryssland.
4) Endast USA/Nato är rustade idag för att kunna både inleda och avsluta ett storkrig, men osagt till vilka förluster. Förluster i mycket vid bemärkelse.
5) Ryssland kan idag inleda ett krig och möjligen tro sig om att kriget slutar som Ryssland planerat, dvs attUSA inte håller fast vid sin planering att gå i krig för allierade stater.
6) Innehåller planeringen vad USA/Nato har proklamerat slutar idag ett ryskt angrepp i rysk katastrof! Självmord gillar inte ens Putin, menar jag i detta sammanhang.
7) Politiker och främst diplomater framför att krig idag är osannolikt. Det är en ovanligt dum slutsats för att komma från så intellektuellt skolade personer. Hade de rätt hade vi inga rustningar.
8) I min profession undvek jag två begrepp, "fienden" och "sannolikt". Båda begreppen för att undvika mental låsning. Vanlig bland militärer. Vi talade i Västsverige om möjligheter både för att krig kunde utbryta och att detta krig kunde inledas från många olika håll. Därefter kom nödvändigheten att bedöma möjligheternas sannolikheter. Då var inte ett ryskt anfall på Gotland högt prioriterat!
9) Min förhoppning är att Raimo får ytterligare framgång i sina insändare och att kloka bloggare fortsätter. Vår demokrati är ur led. I Sverige har vi lev på en försvarspolitisk lögn sedan VK II.
10) Raimo pläderar för den försvarspolitiska sanning, som Sverige borde ha haft sedan VK II och som dåvarande ÖB, Helge Jung pläderade för, nämligen dvs ett defensivt försvar av vårt markterritorium. Det är ett verkligt krigsavhållande försvar, främst mot Ryssland, om vårt försvar organiseras trovärdigt och att vår säkerhetspolitik bekantgörs trovärdigt.
Jag slutar med två öppna frågor, som det heter. Om nu Sverige försvaras som Raimo vill och spänningen mellan USA/Nato och Ryssland ökar till nivån att båda sidor inser att krig kommer att utlösas trots svenska politikers och diplomaters utsago. Vem utlöser då kriget först, USA/Nato eller Ryssland? Några motiv för att utlösa kriget är alltid välgörande för tankegymnastiken.
2017-03-01
Per Blomquist
Ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien
____________________________________________________________________
Kommentar;
Per Blomquist är PA överste av första graden
Jag instämmer helt i hans rekommendation om inköp/läsning av PA generallöjtnant
Carl Björemans bok: "Var vi redo?". Kanske hans bästa bok?
Per Sjöswärd
varandra". Tidsfaktorn nämns samtidigt med vårt militärstrategiskt viktiga markterritorium. Tid och rum i Huvudoperationen får läsaren reflektera över, menar Raimo.
Alla intresserade läsare vet att kampen om luftrummet är en viktig faktor vid invasion av ett försvarat mark- eller sjöterritorium. Ja, så fort luftrummet berörs i kampen mellan avskräckningsmakterna är sannolikt också kärnvapen aktuella. Raimo har tidigare framfört att kampen om luftrummet avgörs med avancerade flygstridskrafter och inte minst med robotar på höga höjder. Den kan avgöras ovan småstaten Sveriges markterritorium (se luftförsvarsutredning LFU 2040).
Jakola tar raskt tag i militärstrategiska/operativa faktorer som småstaten måste ägna uppmärksamhet åt. Överraskning är en vägledande faktor, menar han. Och den oreflekterade debatten om ensidigt krig mellan Ryssland och Sverige gäller inte, menar och stödjer Raimo. Sverige centralt beläget i Norden med avgörande militärstrategisk betydelse för Europa är avgörande i en svensk försvarspolitisk analys.
En småstats ekonomi är helt otillräcklig för att möta stormakter i duell med kvalificerade anfallsstridskrafter, visar Raimo. På ett obegripligt sätt har tidigare regering blandat in fredlig politik, diplomati, ekonomi, miljö mm i svensk säkerhetspolitik därför att Sverige ingår i EU. Oreflekterat och faktiskt naivt. Det är aningslöst att inte radikalt skilja på fred och krig!
I försvarspolitiken ska lika självklart som i säkerhetspolitiken i övrig innebörden klargöras. Vårt viktiga markterritorium, försvarat över hela vår vidsträckta yta, som Jakola anger ska tydligt deklareras politiskt och diplomatiskt. Alla Sveriges kringliggande parter har militär nytta av vårt försvarade markterritorium. Detta gäller inte minst Ryssland i förhållande till huvudantagonisten USA/Nato. Den som angriper Sverige ska veta:
Att angriparen gör tidsförluster. Tid är viktigt i modern krigföring!
Att angriparen till antal binder stridskrafter för skydd i flanker, i rygg, för transporter mm. Binda stridskrafter i sekundära riktningar vill inte ens en överlägsen stormakt.
Den som anfaller ett militärstrategiskt viktigt område som det svenska måste räkna med att alla andra parter som har militärt intresse av Sveriges markterritorium kommer att ingripa med olika medel på Sveriges sida. Detta kan ge angriparen allvarliga förluster.
Politiker, diplomater, militärer i och utanför Försvarsberedningen har mycket att förklara för medborgare och journalister. Men journalister är så uppbundna av gamla fördomar, till exempel Mikael Holmström, tidigare i SvD och nu i DN. Men han är inte ensam!
Tid, bindningar och förluster är krigsavhållande faktorer som indirekt ger militär styrka för Sverige och till omgivande parter.
För att förstå tiden framåt i säkerhetspolitiken måste man avläsa den bakåt! Läs f d generallöjtnant Carl Björemans böcker, inte minst den senaste: "Var vi redo?"
Raka besked
"Vi måste alltid klara ett väpnat angrepp", framför ÖB i faktaruta i SvD 28/2. Detta är ren lögn. Om inte får ÖB förklara vad han menar med "klara" ett väpnat angrepp och därefter förklara hur vår strid ska se ut, med svar på frågorna: När? Var? Hur? Sverige lever på en försvarspolitisk lögn. Denna lögn har ledande politiker och militärer försvarat sedan VK II.
1) Sverige har ett militärstrategiskt markterritorium som kan bli avgörande viktigt för alla Sveriges kringliggande parter i händelse av krig i västra Europa!
2) Viktigast är vårt markterritorium för Europa, USA/Nato och Ryssland.
3) Militär styrka för att kunna inleda ett krig i dag har USA/Nato och Ryssland.
4) Endast USA/Nato är rustade idag för att kunna både inleda och avsluta ett storkrig, men osagt till vilka förluster. Förluster i mycket vid bemärkelse.
5) Ryssland kan idag inleda ett krig och möjligen tro sig om att kriget slutar som Ryssland planerat, dvs attUSA inte håller fast vid sin planering att gå i krig för allierade stater.
6) Innehåller planeringen vad USA/Nato har proklamerat slutar idag ett ryskt angrepp i rysk katastrof! Självmord gillar inte ens Putin, menar jag i detta sammanhang.
7) Politiker och främst diplomater framför att krig idag är osannolikt. Det är en ovanligt dum slutsats för att komma från så intellektuellt skolade personer. Hade de rätt hade vi inga rustningar.
8) I min profession undvek jag två begrepp, "fienden" och "sannolikt". Båda begreppen för att undvika mental låsning. Vanlig bland militärer. Vi talade i Västsverige om möjligheter både för att krig kunde utbryta och att detta krig kunde inledas från många olika håll. Därefter kom nödvändigheten att bedöma möjligheternas sannolikheter. Då var inte ett ryskt anfall på Gotland högt prioriterat!
9) Min förhoppning är att Raimo får ytterligare framgång i sina insändare och att kloka bloggare fortsätter. Vår demokrati är ur led. I Sverige har vi lev på en försvarspolitisk lögn sedan VK II.
10) Raimo pläderar för den försvarspolitiska sanning, som Sverige borde ha haft sedan VK II och som dåvarande ÖB, Helge Jung pläderade för, nämligen dvs ett defensivt försvar av vårt markterritorium. Det är ett verkligt krigsavhållande försvar, främst mot Ryssland, om vårt försvar organiseras trovärdigt och att vår säkerhetspolitik bekantgörs trovärdigt.
Jag slutar med två öppna frågor, som det heter. Om nu Sverige försvaras som Raimo vill och spänningen mellan USA/Nato och Ryssland ökar till nivån att båda sidor inser att krig kommer att utlösas trots svenska politikers och diplomaters utsago. Vem utlöser då kriget först, USA/Nato eller Ryssland? Några motiv för att utlösa kriget är alltid välgörande för tankegymnastiken.
2017-03-01
Per Blomquist
Ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien
____________________________________________________________________
Kommentar;
Per Blomquist är PA överste av första graden
Jag instämmer helt i hans rekommendation om inköp/läsning av PA generallöjtnant
Carl Björemans bok: "Var vi redo?". Kanske hans bästa bok?
Per Sjöswärd
fredag 17 februari 2017
Sverige - en nation i fritt fall?
Det sårbara samhället, ett inte otänkbart läge:
Ryssland krävde att "tillfälligt" få disponera svenskt territorium på Gotland, Öland samt några andra platser. Ryssarna var hotade och behövde utvidga sin säkerhetszon, hette det. Från början var Sveriges regering redo att tillmötesgå kravet, men efter massivt motstånd från oppositionen avslogs detta, med tillägget att Sveriges vägran inte var förhandlingsbar.
Rysslands svar blev att snabbt minera inloppen till samtliga svenska importhamnar och bevaka dessa med ytstridsfartyg och ubåtar. Inga handelsfartyg vågade därefter anlöpa svenska hamnar. Öresundsbrons trafik spärrades av en luftlandsättningsbrigad från Pskov. Fordon som anlände till svenska gränsen fick order att återvända in i Danmark. De ryska styrkorna var noga med att inte tränga in på Natos områden. Ryskt stridsflyg kontrollerade också det internationella luftrummet så att ingen flygtrafik kunde nå Sverige. Inga flygplan fick lämna Sverige.
Den ryska operationen var omsorgsfullt genomtänkt, in i minsta detalj, och tydligen planerad långt i förväg.
Ryssland ville erövra Baltikum och återskapa Stor-Ryssland. Genom att förfoga över delar av Sverige fick man kontroll över Östersjön och dess luftrum, vilket gjorde att Nato inte kunde ingripa till sina medlemsländers försvar.
FN reagerade genom att utfärda en resolution, vilken i vanlig ordning ingen brydde sig om.
Den ryska taktiken innebar att Sverige skulle svältas ut. Eftersom importen stoppats och Sverige saknade beredskapslager blev landet snabbt lamslaget. För att öka pressen tog ryska jägarförband kontroll över elproduktion samt tele- och IT-nät.
I och med avspärrningarna tog all livsmedel slut i butikerna efter ett dygn. Efter fyra dygn var allt drivmedel slut på bensinstationerna. Efter en vecka var skolmaten helt slut. I städerna utspelades dramatiska scener när förtvivlade människor började bryta sig in i butikslokalerna. Allt drivmedel konfiskerades av staten för att kunna upprätthålla samhällsservicen. Det uppstod demonstrationer och kravaller och försvarsmaktens personal beordrades ingripa. De fåtaliga poliserna räckte inte för att skydda befolkningen mot plundrare. Försvarsmakten, utan egna livsmedelslager, måste handla direkt från sina distributörer, vars lagerhyllor nu gapade tomma.
Tätorterna var lamslagna och desperata invånare sökte sig ut på landsbygden för att tvinga till sig mat. Landsortsborna blev tvungna att dela med sig, med följd att de fick problem med sin egen försörjning. De som vägrade utsattes för våld, och några fick sätta livet till. I flera fall tog jägare och skyttar till vapen för att freda sig. De ansåg att nödvärnsrätten skulle gälla. Det gick inte att påkalla hjälp från polisen, eftersom ingen telefoni fungerade. Folk frös i utkylda bostäder och bristen på elektricitet hade gjort att vatten inte kom ur kranarna.
Allt hade blivit ett enda stort kaos och den svenska regeringen fick nu ta emot Rysslands krav på kapitulation utan villkor. Det utsvultna folket krävde att regeringen skulle efterkomma kraven. Sverige fick ge upp utan att angriparen behövt avlossa en enda patron.
Hur kunde detta ske?
Orealistiska önsketänkanden kan få farliga konsekvenser. Efter första världskriget gällde drömska tankar om evig fred, ("aldrig mera krig") och nedrustning blev nyckelordet. Det skulle dock visa sig att Europa fick en frist på två futtiga decennier innan helvetet åter bröt ut. Genom Sveriges inträde i EU avvecklade vi våra beredskapslager och de förlöjligade småjordbruken försvann. I den mån jordbruksmarker inte ombildades till kommersiell bebyggelse, bostadsområden eller beskogades blev det fråga om större brukningsenheter och maskiner ersatte manuell arbetskraft. EU skulle vara vår naturliga handelspartner och Sveriges självförsörjningsgrad sjönk till lägst i Europa. Hälften av vår mat är nu importerad. Vi måste också importera bl.a. petroleumprodukter, kemikalier för vattenrening samt konstgödsel. Utan diesel kollapsar Sveriges jordbruk och transportväsende!
EU har inte heller några beredskapslager! Om ett krisläge drabbar Sverige involveras övriga europeiska länder. Övriga Europa lär då inte sälja något till Sverige och därmed åderlåta sina egna resurser. Dessutom är fungerande logistik A och O. All tidigare lagerhållning har ersatts med "just-in-time"-logistik. Vår mat är hela tiden under transport. Enbart till ICA:s butiker rullar ett hundratal tunga lastbilar dagligen norrut från Sydsverige.
Finland och Tyskland, som upplevt fullskaligt krig på nära håll, är också med i EU, men deras politiker är mer angelägna om sina egna länder än att slaviskt lyda varje nyck från Bryssel eller Strasbourg. Finland har kvar ett fungerande jordbruk samt beredskapslager för ett år.
I Tyskland , där man också vet vad som kan hända, är en självförsörjningsgrad lägre än 100 procent en icke-fråga.
För drivmedel hade Sverige tidigare förråd i gamla gruvhål, men för att kapa kostnaderna avvecklade man lagren och baserade logistiken på kontinuerliga leveranser. Nu säger man att vi har en lagrad reserv för tre månaders förbrukning, men oljeprodukterna behöver inte lagras i Sverige. Ingen tänker på att det är lika svårt att få in en tanker från t.ex. Orkneyöarna som en skeppslast från Persiska Viken när våra hamnar minerats. För övrigt köper vi idag 42 procent av vårt oljebehov från Ryssland.
Då det gäller militärt försvar har Sverige blivit ett närmast nedrustat land. Under kalla kriget och värnpliktsförsvaret kunde vi mobilisera 800 000 man under vapen. Nu har vi på papperet en yrkesarmé om 50 000 man, varav 22 000 är frivilliga hemvärnssoldater. Tidigare förvarade vi vapen och annan materiel i mobiliseringsförråd, utspridda över hela landet. Nu har siffernissarna fått beslutsfattarna att införa s.k. arsenalsförvaring på ett par platser i Sverige. Att ryssarna vet var dessa ligger är självklart. Det behövs bara en fullträff med en kryssningsrobot. BANG! Sedan får vi gå ut på marknaden och försöka köpa nya bössor till de som vill försvara vårt land. En Iskanderrobot, avfyrad från Kaliningrad, når Stockholmsregionen inom en halvtimme...
Vi behöver bygga upp vårt Totalförsvar, återupprätta Civilförsvaret, återskapa Driftvärnet och framför allt återinföra en reformerad allmän Värnplikt. För att undvika att bli inblandade i en stormaktskonflikt måste vi ha en Försvarsmakt, värd namnet, så att ingen fiende vill splittra eller binda upp egna resurser och därmed lämna blottor på andra fronter.
Vad livsmedlen beträffar måste Sverige snarast skapa en trovärdig, fungerande försörjningsstrategi. Vid avspärrning fungerar ingen import. Dessutom ökar vårt lands livmedelsbehov drastiskt genom de stora flyktingströmmar vi tar emot. Flyktingarna har ingen mat med sig, och deras hemländer struntar (läs: ger fan) i dem.
Sverige lever farligt. Våra politiker spelar hasard med Sveriges frihet och oberoende som insats, och deras omdömeslöshet har försatt nationen i låg beredskap. Man tar av försvarets medel till återvalsgenererande reformer för att kunna sitta kvar vid makten. Det är inte förbjudet att vara korkad, men det underlättar om man vill vara försvarspolitiker eller regeringschef. Det finns militärt och säkerhetspolitiskt insatta personer som använder ordet "landsförräderi" då Sveriges säkerhet förs på tal. Men vi har inget inflytande och de som tar besluten vägrar lyssna både till folkviljan och verkligheten.
Som läget nu är svävar vårt land i fritt fall. Om ingenting görs och turen inte är med oss för tredje gången är det bara att invänta kraschlandningen...
Scenariot ovan är bara ett av de tänkbara.
Rimforsa 17 februari 2017
Per Sjöswärd ©
Författare och journalist
PS En stor del av svenska folket tror att våra politiker har en "Plan B" att ta till om det värsta skulle hända. Glöm det, ty så förutseende politiker har vi inte i Sverige.
Dessutom tror många att om vi blir angripna kommer Nato till undsättning, därför att vi är ju med i deras övningar, "Partnerskap för fred" mm. För det första är Sverige inte fullvärdig medlem av Nato. För det andra motsätter sig vår "röd-gröna röra" sådant medlemskap.
Så glöm även detta. DS
Ryssland krävde att "tillfälligt" få disponera svenskt territorium på Gotland, Öland samt några andra platser. Ryssarna var hotade och behövde utvidga sin säkerhetszon, hette det. Från början var Sveriges regering redo att tillmötesgå kravet, men efter massivt motstånd från oppositionen avslogs detta, med tillägget att Sveriges vägran inte var förhandlingsbar.
Rysslands svar blev att snabbt minera inloppen till samtliga svenska importhamnar och bevaka dessa med ytstridsfartyg och ubåtar. Inga handelsfartyg vågade därefter anlöpa svenska hamnar. Öresundsbrons trafik spärrades av en luftlandsättningsbrigad från Pskov. Fordon som anlände till svenska gränsen fick order att återvända in i Danmark. De ryska styrkorna var noga med att inte tränga in på Natos områden. Ryskt stridsflyg kontrollerade också det internationella luftrummet så att ingen flygtrafik kunde nå Sverige. Inga flygplan fick lämna Sverige.
Den ryska operationen var omsorgsfullt genomtänkt, in i minsta detalj, och tydligen planerad långt i förväg.
Ryssland ville erövra Baltikum och återskapa Stor-Ryssland. Genom att förfoga över delar av Sverige fick man kontroll över Östersjön och dess luftrum, vilket gjorde att Nato inte kunde ingripa till sina medlemsländers försvar.
FN reagerade genom att utfärda en resolution, vilken i vanlig ordning ingen brydde sig om.
Den ryska taktiken innebar att Sverige skulle svältas ut. Eftersom importen stoppats och Sverige saknade beredskapslager blev landet snabbt lamslaget. För att öka pressen tog ryska jägarförband kontroll över elproduktion samt tele- och IT-nät.
I och med avspärrningarna tog all livsmedel slut i butikerna efter ett dygn. Efter fyra dygn var allt drivmedel slut på bensinstationerna. Efter en vecka var skolmaten helt slut. I städerna utspelades dramatiska scener när förtvivlade människor började bryta sig in i butikslokalerna. Allt drivmedel konfiskerades av staten för att kunna upprätthålla samhällsservicen. Det uppstod demonstrationer och kravaller och försvarsmaktens personal beordrades ingripa. De fåtaliga poliserna räckte inte för att skydda befolkningen mot plundrare. Försvarsmakten, utan egna livsmedelslager, måste handla direkt från sina distributörer, vars lagerhyllor nu gapade tomma.
Tätorterna var lamslagna och desperata invånare sökte sig ut på landsbygden för att tvinga till sig mat. Landsortsborna blev tvungna att dela med sig, med följd att de fick problem med sin egen försörjning. De som vägrade utsattes för våld, och några fick sätta livet till. I flera fall tog jägare och skyttar till vapen för att freda sig. De ansåg att nödvärnsrätten skulle gälla. Det gick inte att påkalla hjälp från polisen, eftersom ingen telefoni fungerade. Folk frös i utkylda bostäder och bristen på elektricitet hade gjort att vatten inte kom ur kranarna.
Allt hade blivit ett enda stort kaos och den svenska regeringen fick nu ta emot Rysslands krav på kapitulation utan villkor. Det utsvultna folket krävde att regeringen skulle efterkomma kraven. Sverige fick ge upp utan att angriparen behövt avlossa en enda patron.
Hur kunde detta ske?
Orealistiska önsketänkanden kan få farliga konsekvenser. Efter första världskriget gällde drömska tankar om evig fred, ("aldrig mera krig") och nedrustning blev nyckelordet. Det skulle dock visa sig att Europa fick en frist på två futtiga decennier innan helvetet åter bröt ut. Genom Sveriges inträde i EU avvecklade vi våra beredskapslager och de förlöjligade småjordbruken försvann. I den mån jordbruksmarker inte ombildades till kommersiell bebyggelse, bostadsområden eller beskogades blev det fråga om större brukningsenheter och maskiner ersatte manuell arbetskraft. EU skulle vara vår naturliga handelspartner och Sveriges självförsörjningsgrad sjönk till lägst i Europa. Hälften av vår mat är nu importerad. Vi måste också importera bl.a. petroleumprodukter, kemikalier för vattenrening samt konstgödsel. Utan diesel kollapsar Sveriges jordbruk och transportväsende!
EU har inte heller några beredskapslager! Om ett krisläge drabbar Sverige involveras övriga europeiska länder. Övriga Europa lär då inte sälja något till Sverige och därmed åderlåta sina egna resurser. Dessutom är fungerande logistik A och O. All tidigare lagerhållning har ersatts med "just-in-time"-logistik. Vår mat är hela tiden under transport. Enbart till ICA:s butiker rullar ett hundratal tunga lastbilar dagligen norrut från Sydsverige.
Finland och Tyskland, som upplevt fullskaligt krig på nära håll, är också med i EU, men deras politiker är mer angelägna om sina egna länder än att slaviskt lyda varje nyck från Bryssel eller Strasbourg. Finland har kvar ett fungerande jordbruk samt beredskapslager för ett år.
I Tyskland , där man också vet vad som kan hända, är en självförsörjningsgrad lägre än 100 procent en icke-fråga.
För drivmedel hade Sverige tidigare förråd i gamla gruvhål, men för att kapa kostnaderna avvecklade man lagren och baserade logistiken på kontinuerliga leveranser. Nu säger man att vi har en lagrad reserv för tre månaders förbrukning, men oljeprodukterna behöver inte lagras i Sverige. Ingen tänker på att det är lika svårt att få in en tanker från t.ex. Orkneyöarna som en skeppslast från Persiska Viken när våra hamnar minerats. För övrigt köper vi idag 42 procent av vårt oljebehov från Ryssland.
Då det gäller militärt försvar har Sverige blivit ett närmast nedrustat land. Under kalla kriget och värnpliktsförsvaret kunde vi mobilisera 800 000 man under vapen. Nu har vi på papperet en yrkesarmé om 50 000 man, varav 22 000 är frivilliga hemvärnssoldater. Tidigare förvarade vi vapen och annan materiel i mobiliseringsförråd, utspridda över hela landet. Nu har siffernissarna fått beslutsfattarna att införa s.k. arsenalsförvaring på ett par platser i Sverige. Att ryssarna vet var dessa ligger är självklart. Det behövs bara en fullträff med en kryssningsrobot. BANG! Sedan får vi gå ut på marknaden och försöka köpa nya bössor till de som vill försvara vårt land. En Iskanderrobot, avfyrad från Kaliningrad, når Stockholmsregionen inom en halvtimme...
Vi behöver bygga upp vårt Totalförsvar, återupprätta Civilförsvaret, återskapa Driftvärnet och framför allt återinföra en reformerad allmän Värnplikt. För att undvika att bli inblandade i en stormaktskonflikt måste vi ha en Försvarsmakt, värd namnet, så att ingen fiende vill splittra eller binda upp egna resurser och därmed lämna blottor på andra fronter.
Vad livsmedlen beträffar måste Sverige snarast skapa en trovärdig, fungerande försörjningsstrategi. Vid avspärrning fungerar ingen import. Dessutom ökar vårt lands livmedelsbehov drastiskt genom de stora flyktingströmmar vi tar emot. Flyktingarna har ingen mat med sig, och deras hemländer struntar (läs: ger fan) i dem.
Sverige lever farligt. Våra politiker spelar hasard med Sveriges frihet och oberoende som insats, och deras omdömeslöshet har försatt nationen i låg beredskap. Man tar av försvarets medel till återvalsgenererande reformer för att kunna sitta kvar vid makten. Det är inte förbjudet att vara korkad, men det underlättar om man vill vara försvarspolitiker eller regeringschef. Det finns militärt och säkerhetspolitiskt insatta personer som använder ordet "landsförräderi" då Sveriges säkerhet förs på tal. Men vi har inget inflytande och de som tar besluten vägrar lyssna både till folkviljan och verkligheten.
Som läget nu är svävar vårt land i fritt fall. Om ingenting görs och turen inte är med oss för tredje gången är det bara att invänta kraschlandningen...
Scenariot ovan är bara ett av de tänkbara.
Rimforsa 17 februari 2017
Per Sjöswärd ©
Författare och journalist
PS En stor del av svenska folket tror att våra politiker har en "Plan B" att ta till om det värsta skulle hända. Glöm det, ty så förutseende politiker har vi inte i Sverige.
Dessutom tror många att om vi blir angripna kommer Nato till undsättning, därför att vi är ju med i deras övningar, "Partnerskap för fred" mm. För det första är Sverige inte fullvärdig medlem av Nato. För det andra motsätter sig vår "röd-gröna röra" sådant medlemskap.
Så glöm även detta. DS
tisdag 7 februari 2017
Insatsförsvar eller ytförsvar? Fortsättning till gästskribenten Raimo Jakolas inlägg 2017-01-24 "Därför ökar det militära hotet mot Sverige"
I mitt tidigare blogginlägg förklaras översiktligt varför en eventuell väpnad konflikt mellan Ryssland och Nato i Östersjöområdet startar med att parterna söker förekomma varandra med att säkerställa basområden för fjärrstridsenheter och flyg på svenskt territorium. Det som deloperationer inom ramen för parternas huvudoperationer.
Deloperationerna inleds med överraskande och intensiv förbekämpning med målsökande fjärrstridsrobotar mot våra fasta lednings-, radar- och sambandssystem, våra flyg- och marinbaser samt arméns uppställningsplatser för stridsfordon och tunga vapen. Sannolikheten för att upp till två tredjedelar av dessa slås ut under förbekämpningen är stor.
Förbekämpningen följs av landsättningar av luft- och sjöburna mekaniserade enheter upp till brigads storlek, nära eller direkt i blivande basområden. Uppgiften för enheterna är att inom tre till fyra dygn säkerställa tre till fyra basområden.
För att hindra detta måste armén tillföras tre till fyra brigader och flygvapnets och marinens uppställningsplatser spridas över fler freds- och krigsbaser. Samtliga baser och arméns uppställningsplatser måste skyddas av fjärrluftvärn och närluftvärn, båda med kapacitet att kunna bekämpa precisionsstyrda fjärrstridsrobotar. En dyr och tveksam kostnadseffektiv anpassning av insatsförsvaret till dagens och kommande militärtekniska hot. Ett troligen mer kostnadseffektivt försvarsalternativ är ett ytförsvar.
Exempel på ytförsvar, kort:
Landet indelas i försvarsregioner, i vilka striden planeras och genomförs med lokalt rekryterade och övade enheter av plutons och kompanis storlek som "svärmar" runt och mellan landsättningar och redan säkrade basområden, och som dygnet runt utsätter dessa för jägarliknande korta, överraskande och intensiva eldöverfall. Syftet med striden är att fortlöpande tillfoga motståndaren förluster i tid och bindningar av dess elitförband. Det förutsätter allmän värnplikt.
Vill vi stå utanför en väpnad konflikt mellan Ryssland och Nato måste vi vid slutet av 2020-talet ha byggt ett försvar med förmåga att övertygande kunna visa parterna att deloperationer mot oss kostar mer än de fördelar de förväntas ge gentemot dess motpart i konflikten. Kan vi inte det riskerar vi att parterna kommer att bekämpa varandra på svenskt territorium, med oss som maktlösa åskådare.
Det är hög tid att i studier med realistiska hotscenarier bl.a. jämföra försvarseffekter och kostnader mellan en fortsatt satsning på ett successivt anpassat insatsförsvar och olika alternativa former av ytförsvar.
Raimo Jakola ©
Tjugo års erfarenhet av militärstrategiska hotprognoser
och framtidsinriktade strukturstudier i försvaret.
Deloperationerna inleds med överraskande och intensiv förbekämpning med målsökande fjärrstridsrobotar mot våra fasta lednings-, radar- och sambandssystem, våra flyg- och marinbaser samt arméns uppställningsplatser för stridsfordon och tunga vapen. Sannolikheten för att upp till två tredjedelar av dessa slås ut under förbekämpningen är stor.
Förbekämpningen följs av landsättningar av luft- och sjöburna mekaniserade enheter upp till brigads storlek, nära eller direkt i blivande basområden. Uppgiften för enheterna är att inom tre till fyra dygn säkerställa tre till fyra basområden.
För att hindra detta måste armén tillföras tre till fyra brigader och flygvapnets och marinens uppställningsplatser spridas över fler freds- och krigsbaser. Samtliga baser och arméns uppställningsplatser måste skyddas av fjärrluftvärn och närluftvärn, båda med kapacitet att kunna bekämpa precisionsstyrda fjärrstridsrobotar. En dyr och tveksam kostnadseffektiv anpassning av insatsförsvaret till dagens och kommande militärtekniska hot. Ett troligen mer kostnadseffektivt försvarsalternativ är ett ytförsvar.
Exempel på ytförsvar, kort:
Landet indelas i försvarsregioner, i vilka striden planeras och genomförs med lokalt rekryterade och övade enheter av plutons och kompanis storlek som "svärmar" runt och mellan landsättningar och redan säkrade basområden, och som dygnet runt utsätter dessa för jägarliknande korta, överraskande och intensiva eldöverfall. Syftet med striden är att fortlöpande tillfoga motståndaren förluster i tid och bindningar av dess elitförband. Det förutsätter allmän värnplikt.
Vill vi stå utanför en väpnad konflikt mellan Ryssland och Nato måste vi vid slutet av 2020-talet ha byggt ett försvar med förmåga att övertygande kunna visa parterna att deloperationer mot oss kostar mer än de fördelar de förväntas ge gentemot dess motpart i konflikten. Kan vi inte det riskerar vi att parterna kommer att bekämpa varandra på svenskt territorium, med oss som maktlösa åskådare.
Det är hög tid att i studier med realistiska hotscenarier bl.a. jämföra försvarseffekter och kostnader mellan en fortsatt satsning på ett successivt anpassat insatsförsvar och olika alternativa former av ytförsvar.
Raimo Jakola ©
Tjugo års erfarenhet av militärstrategiska hotprognoser
och framtidsinriktade strukturstudier i försvaret.
onsdag 1 februari 2017
"Putin tar hem spelet" Correns ledarartikel 2017 02 01 av Christian Dahlgren
Christian Dahlgren, Östgöta Correspondentens bitske, påläste och orädde ledarskribent skräder inte orden när han kommenterar Karlshamns politikers eftergift mot de ryska anspråken på att få nyttja hamnen i Karlshamn i samband med bygget av ryska Gazproms nya ledning i Östersjön. Själv frågar jag mig, då det gäller Sveriges politikers flata eftergiftspolitik: "Vems ärenden går man?" I varje fall inte Sveriges.
Tidpunkten för Karlshamnspolitikernas välvilja gentemot Ryssland tycks sammanfalla med Tysklands förbundskansler Angela Merkels besök i Sverige. Tyskland fick tydligen panik efter det japanska kärnkraftshaveriet och beslutade i all hast att avveckla sin kärnkraft och ersätta den med rysk gas. Och därigenom göra sig beroende av Ryssland. Att den nya gasledningen byggs ligger alltså även i Tysklands intresse, och en svensk vägran att underlätta detta bygge skulle kanske leda till en konflikt med Tyskland? Men det är för att tillvarata Sveriges och svenska folkets intressen våra politiker har fått våra röster!
Jag rekommenderar läsning av Christian Dahlgrens artikel i dess helhet, men tar mig ändå friheten att citera lite ur den: Förutom rubriken enligt ovan finns där en underrubrik: "Sveriges säkerhet säljs ut för ryska rubel". Det tycks ha gått svenska politiker förbi att imperialistiska Ryssland angrep militärt grannlandet Georgien 2008 och har på senare tid annekterat Krim och fört krig i östra Ukraina. Ryssland har därmed visat vem omvärlden har att göra med och "Kreml är enbart att gratulera som får ett potentiellt brohuvud mitt i Blekinge, nästgårds flottans Karlskrona". Christian Dahlgrens slutkläm lyder som följer:
"Något måste vara allvarligt sjukt när vitala nationella säkerhetsintressen i orostider kan åsidosättas så här av en ansvarslös kommunstyrelse, medan regeringen fåraktigt tvingas skylta inför världen med neddragna brallor. Vad sänder det för signal om Sverige? Inte lär respekten för statens förmåga att sköta sina kärnuppgifter och värna vårt konungarikes integritet öka direkt".
Sverige är i stort behov av fler människor med civilkurage. Kunde jag så skulle jag tilldela Christian Dahlgren medalj "För berömliga gärningar". Största storleken.
Rimforsa den 1 februari 2017
Per Sjöswärd ©
Journalist och författare
Tidpunkten för Karlshamnspolitikernas välvilja gentemot Ryssland tycks sammanfalla med Tysklands förbundskansler Angela Merkels besök i Sverige. Tyskland fick tydligen panik efter det japanska kärnkraftshaveriet och beslutade i all hast att avveckla sin kärnkraft och ersätta den med rysk gas. Och därigenom göra sig beroende av Ryssland. Att den nya gasledningen byggs ligger alltså även i Tysklands intresse, och en svensk vägran att underlätta detta bygge skulle kanske leda till en konflikt med Tyskland? Men det är för att tillvarata Sveriges och svenska folkets intressen våra politiker har fått våra röster!
Jag rekommenderar läsning av Christian Dahlgrens artikel i dess helhet, men tar mig ändå friheten att citera lite ur den: Förutom rubriken enligt ovan finns där en underrubrik: "Sveriges säkerhet säljs ut för ryska rubel". Det tycks ha gått svenska politiker förbi att imperialistiska Ryssland angrep militärt grannlandet Georgien 2008 och har på senare tid annekterat Krim och fört krig i östra Ukraina. Ryssland har därmed visat vem omvärlden har att göra med och "Kreml är enbart att gratulera som får ett potentiellt brohuvud mitt i Blekinge, nästgårds flottans Karlskrona". Christian Dahlgrens slutkläm lyder som följer:
"Något måste vara allvarligt sjukt när vitala nationella säkerhetsintressen i orostider kan åsidosättas så här av en ansvarslös kommunstyrelse, medan regeringen fåraktigt tvingas skylta inför världen med neddragna brallor. Vad sänder det för signal om Sverige? Inte lär respekten för statens förmåga att sköta sina kärnuppgifter och värna vårt konungarikes integritet öka direkt".
Sverige är i stort behov av fler människor med civilkurage. Kunde jag så skulle jag tilldela Christian Dahlgren medalj "För berömliga gärningar". Största storleken.
Rimforsa den 1 februari 2017
Per Sjöswärd ©
Journalist och författare
söndag 29 januari 2017
Kommentar till Raimo Jakolas tidigare artiklar.
Svar til Raimo Jakola
Raimo Jakola har i NWT gett oss två sakliga debattinlägg med betydelse för svensk strategi. Det första klargör stormakternas möjligheter att inledningsvis ingripa med moderna försvars- och anfallsrobotar med räckvidder över hela det nordiska området. Robotarna är flyttbara.
Sveriges framtida försvar måste anpassas efter dessa moderna betingelser, heter det i hans andra inlägg. Ett indirekt defensivt försvar bör organiseras, menar Jakola. Detta försvar skulle ge Sverige, Norden och hela Europa en ökad säkerhet, menar jag.
Ett försvarat svenskt markterritorium, som Jakola föreslår, ger skydd åt alla Sveriges kringliggande parter. Redan detta är en styrka för hela EU. Dessutom ger ett svenska försvar ett påtagligt skydd åt stormakten Ryssland. En överraskande slutsats? Ja, tyvärr för många, men likväl en geografisk och militär sanning.
Självklart har Ryssland ett intresse av Sverige både för sin front genom Östersjön norrut och inte minst av det strategiskt viktiga Kolaområdet. Lika viktigt för Ryssland är att förhindra USA/Nato att behålla eller öka sin militära styrka väster om Skandinavien.
Före detta generallöjtnanten Carl Björeman (se bland annat boken "Var vi redo?") har en gedigen insikt i vår försvarspolitik från andra världskriget till våra dagar. Dagens läge beskriver han med ett enda ord: Katastrof! Det är inte svårt att dela denna uppfattning. Ett för stormakterna militärstrategiskt tomrum fyller kärnvapenmakterna snabbt inför och under en väpnad konflikt.
Jakola och Björeman har uppfattningen att vårt markterritorium primärt ska försvaras. Båda understryker tidsfaktorns betydelse - Jakola i dag med den självklara formuleringen: parterna söker "förekomma varandra". Jakola kommer till samma uppfattning som ÖB Helge Jung hävdade efter 1945, nämligen att Sverige ska ha ett defensivt försvar. Jakola kallar sitt indirekta defensiva försvar ett "svärmande försvar".
Livet måste levas framlänges men måste förstås baklänges. Gott! Förståelsen kan nås långt tillbaka i tiden. Men lösningen finns i försvaret av vårt markterritorium med ett modernt pliktförsvar inifrån och utåt.
Per Blomquist ©
Ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien
Raimo Jakola har i NWT gett oss två sakliga debattinlägg med betydelse för svensk strategi. Det första klargör stormakternas möjligheter att inledningsvis ingripa med moderna försvars- och anfallsrobotar med räckvidder över hela det nordiska området. Robotarna är flyttbara.
Sveriges framtida försvar måste anpassas efter dessa moderna betingelser, heter det i hans andra inlägg. Ett indirekt defensivt försvar bör organiseras, menar Jakola. Detta försvar skulle ge Sverige, Norden och hela Europa en ökad säkerhet, menar jag.
Ett försvarat svenskt markterritorium, som Jakola föreslår, ger skydd åt alla Sveriges kringliggande parter. Redan detta är en styrka för hela EU. Dessutom ger ett svenska försvar ett påtagligt skydd åt stormakten Ryssland. En överraskande slutsats? Ja, tyvärr för många, men likväl en geografisk och militär sanning.
Självklart har Ryssland ett intresse av Sverige både för sin front genom Östersjön norrut och inte minst av det strategiskt viktiga Kolaområdet. Lika viktigt för Ryssland är att förhindra USA/Nato att behålla eller öka sin militära styrka väster om Skandinavien.
Före detta generallöjtnanten Carl Björeman (se bland annat boken "Var vi redo?") har en gedigen insikt i vår försvarspolitik från andra världskriget till våra dagar. Dagens läge beskriver han med ett enda ord: Katastrof! Det är inte svårt att dela denna uppfattning. Ett för stormakterna militärstrategiskt tomrum fyller kärnvapenmakterna snabbt inför och under en väpnad konflikt.
Jakola och Björeman har uppfattningen att vårt markterritorium primärt ska försvaras. Båda understryker tidsfaktorns betydelse - Jakola i dag med den självklara formuleringen: parterna söker "förekomma varandra". Jakola kommer till samma uppfattning som ÖB Helge Jung hävdade efter 1945, nämligen att Sverige ska ha ett defensivt försvar. Jakola kallar sitt indirekta defensiva försvar ett "svärmande försvar".
Livet måste levas framlänges men måste förstås baklänges. Gott! Förståelsen kan nås långt tillbaka i tiden. Men lösningen finns i försvaret av vårt markterritorium med ett modernt pliktförsvar inifrån och utåt.
Per Blomquist ©
Ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien
tisdag 24 januari 2017
"Därför ökar det militära hotet mot Sverige", av Raimo Jakola, gästskribent ©
I den ryska enklaven Kaliningrad finns sedan hösten 2016 lättrörliga fjärrstridsenheter, avsedda för bekämpning av luft-, sjö- och markmål, med precisionsstyrda robotar med konventionella eller kärnvapenstridsspetsar, som kan träffa mål på fem meter när. Från Kaliningrad nås markmål i södra Sverige upp till linjen Falsterbo - Vättern - Stockholm samt sjö- och luftmål över södra och mellersta Östersjön fram till svenska kusten, inom sex minuter efter avfyring.
Samma slags enheter finns sedan tidigare på rysk sida nära rysk/estniska gränsen. Därifrån nås sjömål i norra Östersjön fram till och någon mil innanför vår kust. Nya enheter väntas inom något år tillkomma nära rysk/finska gränsen i höjd med Övertorneå. Deras robotar når markmål i hela Norrbotten fram till fjällkedjan. Luftmål nås över Bottenviken och tjugo mil innanför kusten.
På DN:s fråga 2016-10-11 till försvarsminister Peter Hultqvist om robotarna i Kaliningrad ökat hotet mot Sverige svarar han: "Jag vill inte spekulera om hotbilden", och vidare: "Militär förmåga är en sak, politisk vilja en annan". Försvarsministern vet naturligtvis att robotarna ökat Rysslands förmåga till väpnade angrepp i närområdet.
Vid bedömning av hur och varför det hotet ökat måste hänsyn tas till robotarnas betydelse i eventuella väpnade konflikter mellan Ryssland och Nato i Östersjöområdet och till vårt territoriums betydelse för parterna före, under och efter en militär konflikt mellan dessa.
Kort om fjärrstridsenheters betydelse:
Tioårig satsning på fjärrstridsenheter och på luft- och sjöburna lätt mekaniserade markstridsenheter har möjliggjort överraskande öppningar av väpnade konflikter, följda av snabba händelseförlopp under konflikternas följande faser. Möjlighet som parterna länge eftersträvat.
Kort om vårt territoriums betydelse:
En väpnad konflikt i Östersjöområdet sprids snabbt över ett stort operationsområde, omfattande norra Europa, Nordkalotten, Atlanten och Barents hav. Mitt i området ligger Sverige i frontlinjen mellan parterna. Från svenskt territorium når deras robotar, på ett avgörande sätt, längre in på motpartens territorium än från det egna. Den part som först lyckas etablera robotbaser på svenskt territorium får därmed en betydande operativ fördel som kan avgöra konfliktens utgång.
Det är därför svårt att se en militär konflikt mellan Ryssland och Nato utan att de, redan under konfliktens inledande fas, söker förekomma varandra med att säkerställa basområden för framskjutna fjärrstridsenheter och stridsflyg på svenskt territorium. Detta som viktiga deloperationer inom parternas huvudoperationer i nämnda operationsområde.
I en kommande insändare skissas ett exempel på en sådan deloperation och ett alternativ till hur vårt försvar kan utvecklas för att säkerställa militär förmåga att avhålla parterna från deloperationer mot svenskt territorium och därmed ge möjlighet för oss att hålla oss utanför väpnade konflikter mellan parterna.
Sök gärna på Internet med "This Russian Weapon Can Destroy an Entire Army" för att se animerad video som visar exempel på modern fjärrstridsenhets rörlighet och flexibilitet vid bekämpning av sjö- och markmål.
Raimo Jakola ©
Tjugo års erfarenhet av militärstrategiska hotprognoser
och framtidsinriktade strukturstudier inom försvaret.
Samma slags enheter finns sedan tidigare på rysk sida nära rysk/estniska gränsen. Därifrån nås sjömål i norra Östersjön fram till och någon mil innanför vår kust. Nya enheter väntas inom något år tillkomma nära rysk/finska gränsen i höjd med Övertorneå. Deras robotar når markmål i hela Norrbotten fram till fjällkedjan. Luftmål nås över Bottenviken och tjugo mil innanför kusten.
På DN:s fråga 2016-10-11 till försvarsminister Peter Hultqvist om robotarna i Kaliningrad ökat hotet mot Sverige svarar han: "Jag vill inte spekulera om hotbilden", och vidare: "Militär förmåga är en sak, politisk vilja en annan". Försvarsministern vet naturligtvis att robotarna ökat Rysslands förmåga till väpnade angrepp i närområdet.
Vid bedömning av hur och varför det hotet ökat måste hänsyn tas till robotarnas betydelse i eventuella väpnade konflikter mellan Ryssland och Nato i Östersjöområdet och till vårt territoriums betydelse för parterna före, under och efter en militär konflikt mellan dessa.
Kort om fjärrstridsenheters betydelse:
Tioårig satsning på fjärrstridsenheter och på luft- och sjöburna lätt mekaniserade markstridsenheter har möjliggjort överraskande öppningar av väpnade konflikter, följda av snabba händelseförlopp under konflikternas följande faser. Möjlighet som parterna länge eftersträvat.
Kort om vårt territoriums betydelse:
En väpnad konflikt i Östersjöområdet sprids snabbt över ett stort operationsområde, omfattande norra Europa, Nordkalotten, Atlanten och Barents hav. Mitt i området ligger Sverige i frontlinjen mellan parterna. Från svenskt territorium når deras robotar, på ett avgörande sätt, längre in på motpartens territorium än från det egna. Den part som först lyckas etablera robotbaser på svenskt territorium får därmed en betydande operativ fördel som kan avgöra konfliktens utgång.
Det är därför svårt att se en militär konflikt mellan Ryssland och Nato utan att de, redan under konfliktens inledande fas, söker förekomma varandra med att säkerställa basområden för framskjutna fjärrstridsenheter och stridsflyg på svenskt territorium. Detta som viktiga deloperationer inom parternas huvudoperationer i nämnda operationsområde.
I en kommande insändare skissas ett exempel på en sådan deloperation och ett alternativ till hur vårt försvar kan utvecklas för att säkerställa militär förmåga att avhålla parterna från deloperationer mot svenskt territorium och därmed ge möjlighet för oss att hålla oss utanför väpnade konflikter mellan parterna.
Sök gärna på Internet med "This Russian Weapon Can Destroy an Entire Army" för att se animerad video som visar exempel på modern fjärrstridsenhets rörlighet och flexibilitet vid bekämpning av sjö- och markmål.
Raimo Jakola ©
Tjugo års erfarenhet av militärstrategiska hotprognoser
och framtidsinriktade strukturstudier inom försvaret.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)