måndag 27 mars 2017

"Tänkte inte på det..."

Vid  våra  nedläggningar av försvaret användes i propositionerna begreppet "återtagning" för vad som skulle genomföras den dag Sverige eventuellt blev tvingat att återskapa tidigare försvarsförmåga. Det handlade då om försvarsbesluten 1995 (då ekonomin låstes fast) och 1996 (när förutsättningarna för att kunna möta, hejda och slå en angripare samtidigt på två fronter försvann. Att detta aldrig torde ha kunnat fungera är en annan sak). Därefter har nedrustningen fortsatt, genom nedläggning av förband, skolor, mobiliseringsförråd mm. Kronan på verket utgörs dock av 2009 års riksdagsbeslut om i praktiken avveckling av den allmänna värnplikten.

Som vanligt har man agerat med bindel för ögonen, proppar i öronen och häftplåster över munnen. Kemiskt rent från  konsekvensanalyser och inte ett ord om hur det så kallade "återtaget" skulle ske och se ut. Inför ett sådant beslut borde bland andra dessa frågor ha  besvarats:

Vilka ska utbildas?
Vilka ska utbilda dem?
Var ska utbildningen ske?
Vilken tidplan ska då gälla?
Hur ska allt finansieras?
Alliansfrihet i fred, syftande på neutralitet vid krig i vårt närområde?
Eller anslutning till samordnande och samarbetande försvarspakt?

Vilka ska utbildas? Endast vapenföra och motiverade rekryter ska få komma ifråga. Sortera omedelbart bort de omotiverade och de med försvarsfientliga åsikter och inställningar. Sådant "dödkött" förstör både kamratskap och förbandsanda.

Vilka ska utbilda dem? Ytterst få har tänkt på att avsaknaden av nyrekrytering närmast är  katastrofal. Den viktiga kontinuiteten har gått förlorad! Flera årsklasser är militärt outbildade,  vilket hämmat påfyllning av leden med  reservofficerare och "truppare", de erfarna och materielkunniga underofficerarna, de som dessutom kunde "ta folk" och åtnjöt rekryternas beundran och respekt. Avgångar har inte ersatts. Utebliven  "påfyllning" hämmar återväxten också i de högre nivåerna. Då det gäller kunskaper i ledning av större förband och samordning av vapengrenarnas verksamhet  är tappet lika katastrofalt. Hur duktiga yngre stabsofficerare i högre nivåer än må vara så saknas den gedigna erfarenheten som i sin tur är grunden för praktiskt ledarskap. Det går inte att jämföra en situation i ett datorsimulerat spel, där tillförseln stoppats på grund av ett axelbrott på ett större transportfordon, med verkligheten när förplägnad, drivmedel eller ammunition inte kommer fram. Sådant måste upplevas, vilket endast kan ske i skarpt läge eller vid större krigsförbandsövningar.

Var ska utbildningen ske? Enligt tidigare resonemang skulle det vara mest lönsamt att grundutbilda, öva, repetitionsutbilda och mobilisera soldaterna i närheten av deras bostadsorter. Detta kräver närhet till logement, förråd, verkstäder, förplägnad, sjukvård, utbildningslokaler, övningsfält, skjutbanor och kommunikationer i anslutning till platserna för utbildning mm. Då det gäller övre Norrland och annan glesbygd förslår inte populationen om större förband ska byggas upp. Därutöver har regementsbyggnader tagits över av civila verksamheter. Övningsfält har börjat bebyggas. Nya platser för lokalisering behöver letas fram och den militära infrastrukturen behöver nyanläggas. Kostnad???
Om man i stället behållit det som kunnat behållas "i malpåse"? Kostnad???


Hur skulle tidplanen se ut? Vad som i kortsynthet skrotats, slumpats eller rentav skänkts bort  måste nyanskaffas. Allt kan inte ersättas på en gång, till det finns inga pengar någonstans. Anskaffningsplanerna måste samordnas med tillströmning av nya skattemedel. Detta blir grannlaga uppgifter för  ekonomer, nyttjare och producenter, som måste samordna och samarbeta till varje pris, vilket talar för att den övergripande ledningen inte bör utövas av utredningstillsättande politiker.
Dessutom: genom att försumma vårt försvar har vi hamnat i katastrofal tidsnöd. Det ska mycket till för att vi ska hinna uppnå lägsta godtagbara standard i tid.

Hur ska finansieringen ske? På den punkten måste alla till buds stående medel tillgripas. Skattehöjningar. Upplåning. (T.ex. emission av försvarsobligationer, som under andra världskriget). Avyttringar. Även här måste kvalificerad expertis få bestämma, vilket också utesluter politikerstyrning i långbänkar.

Alliansfrihet och neutralitet? Meningslöst. Detta är det ändå ingen som tror på.

Medlemskap i Nato? Vad annars? Insatsförsvaret räcker inte långt. Dessutom kommer  våra  militära resurser och vital infrastruktur att slås ut på plats av moderna robotar och andra massförstörelsevapen. Det handlar om missiler på hög höjd i hög hastighet och sådana vapensystem kan Sverige inte bekämpa. Sveriges anslag till rikets försvar är redan nu löjeväckande lågt och har fått vara så i decennier, vilket utesluter medlemskap i Nato. Våra vänsterpolitiker tycks ha fastnat i Per Albin Hanssons mantra under mellankrigstiden: "Inte en man, inte en krona till försvaret". Trots att skyddet av ett lands invånare och egendom utgör en regerings och riksdags viktigaste uppdrag. 

Varför just Sverige (eller delar av)? Att Ryssland betraktar Nato som tänkbar fiende är ingen hemlighet. Annars skulle man inte uppträda så aggressivt och provokativt. Ryssland behöver ha distans från Natostaterna och vill undvika att dessa upprättar baser på svenskt territorium. Och omvänt, det kan bli en kapplöpning om att hinna först med att upprätta baser i Sverige. Den som behärskar Gotland behärskar också en vital del av Östersjön både till sjöss och i luften. Med baser på Gotland kan Ryssland även hindra Nato från att undsätta sina baltiska medlemsländer när dessa återtas av Ryssland.
Nyligen har man från högre svenskt militärt håll klargjort att Sverige inte kan försvara sig...

Rimforsa den 27 mars 2017
Per Sjöswärd ©
Journalist och författare 

onsdag 1 mars 2017

Raimo Jakolas inlägg 7 februari 2017 (av Per Blomquist, gästskribent)

Raimo Jakola har skrivit ett nytt inlägg om den svenska försvarspolitiken. Han framhåller det viktigaste först - i händelse av väpnad konflikt i Östersjöområdet "söker parterna förekomma
varandra".  Tidsfaktorn nämns samtidigt med vårt militärstrategiskt viktiga markterritorium. Tid och rum i Huvudoperationen får läsaren reflektera över, menar Raimo.

Alla intresserade läsare vet att kampen om luftrummet är en viktig faktor vid invasion av ett försvarat mark- eller sjöterritorium. Ja, så fort luftrummet berörs i kampen mellan avskräckningsmakterna är sannolikt också kärnvapen aktuella. Raimo har tidigare framfört att kampen om luftrummet avgörs med avancerade flygstridskrafter och inte minst med robotar på höga höjder. Den kan avgöras ovan småstaten Sveriges markterritorium (se luftförsvarsutredning LFU 2040).

Jakola tar raskt tag i militärstrategiska/operativa faktorer som småstaten måste ägna uppmärksamhet åt. Överraskning är en vägledande faktor, menar han. Och den oreflekterade debatten om ensidigt krig mellan Ryssland och Sverige gäller inte, menar och stödjer Raimo. Sverige centralt beläget i Norden med avgörande militärstrategisk betydelse för Europa är avgörande i en svensk försvarspolitisk analys.

En småstats ekonomi är helt otillräcklig för att möta stormakter i duell med kvalificerade anfallsstridskrafter, visar Raimo. På ett obegripligt sätt har tidigare regering blandat in fredlig politik, diplomati, ekonomi, miljö mm i svensk säkerhetspolitik därför att Sverige ingår i EU. Oreflekterat och faktiskt naivt. Det är aningslöst att inte radikalt skilja på fred och krig!

I försvarspolitiken ska lika självklart som i säkerhetspolitiken i övrig innebörden klargöras. Vårt viktiga markterritorium, försvarat över hela vår vidsträckta yta, som Jakola anger ska tydligt deklareras politiskt och diplomatiskt. Alla Sveriges kringliggande parter har militär nytta av vårt försvarade markterritorium. Detta gäller inte minst Ryssland i förhållande till huvudantagonisten USA/Nato. Den som angriper Sverige ska veta:

Att angriparen gör tidsförluster. Tid är viktigt i modern krigföring!

Att angriparen till antal binder stridskrafter för skydd i flanker, i rygg, för transporter mm. Binda stridskrafter i sekundära riktningar vill inte ens en överlägsen stormakt.

Den som anfaller ett militärstrategiskt viktigt område som det svenska måste räkna med att alla andra parter som har militärt intresse av Sveriges markterritorium kommer att ingripa med olika medel på Sveriges sida. Detta kan ge angriparen allvarliga förluster.

Politiker, diplomater, militärer i och utanför Försvarsberedningen har mycket att förklara för medborgare och journalister. Men journalister är så uppbundna av gamla fördomar, till exempel Mikael Holmström, tidigare i SvD och nu i DN. Men han är inte ensam!

Tid, bindningar och förluster är krigsavhållande faktorer som indirekt ger militär styrka för Sverige och till omgivande parter.

För att förstå tiden framåt i säkerhetspolitiken måste man avläsa den bakåt! Läs f d generallöjtnant Carl Björemans böcker, inte minst den senaste: "Var vi redo?"

Raka besked

"Vi måste alltid klara ett väpnat angrepp", framför ÖB i faktaruta i SvD 28/2. Detta är ren lögn. Om inte får ÖB förklara vad han menar med "klara" ett väpnat angrepp och därefter förklara hur vår strid ska se ut, med svar på frågorna: När? Var? Hur? Sverige lever på en försvarspolitisk lögn. Denna lögn har ledande politiker och militärer försvarat sedan VK II.

1)  Sverige har ett militärstrategiskt markterritorium som kan bli avgörande viktigt för alla Sveriges kringliggande parter i händelse av krig i västra Europa!
2)  Viktigast är vårt markterritorium för Europa, USA/Nato och Ryssland.
3)  Militär styrka för att kunna inleda ett krig i dag har USA/Nato och Ryssland.
4)  Endast USA/Nato är rustade idag för att kunna både inleda och avsluta ett storkrig, men osagt till vilka förluster. Förluster i mycket vid bemärkelse.
5)  Ryssland kan idag inleda ett krig och möjligen tro sig om att kriget slutar som Ryssland planerat, dvs attUSA inte håller fast vid sin planering att gå i krig för allierade stater.
6)  Innehåller planeringen vad USA/Nato har proklamerat slutar idag ett ryskt angrepp i rysk katastrof! Självmord gillar inte ens Putin, menar jag i detta sammanhang.
7) Politiker och främst diplomater framför att krig idag är osannolikt. Det är en ovanligt dum slutsats för att komma från så intellektuellt skolade personer. Hade de rätt hade vi inga rustningar.
8)  I min profession undvek jag två begrepp, "fienden" och "sannolikt". Båda begreppen för att undvika mental låsning. Vanlig bland militärer. Vi talade i Västsverige om möjligheter både för att krig kunde utbryta och att detta krig kunde inledas från många olika håll. Därefter kom nödvändigheten att bedöma möjligheternas sannolikheter. Då var inte ett ryskt anfall på Gotland högt prioriterat!
9)  Min förhoppning är att Raimo får ytterligare framgång i sina insändare och att kloka bloggare fortsätter. Vår demokrati är ur led. I Sverige har vi lev på en försvarspolitisk lögn sedan VK II.
10)  Raimo pläderar för den försvarspolitiska sanning, som Sverige borde ha haft sedan VK II och som dåvarande ÖB, Helge Jung pläderade för, nämligen dvs ett defensivt försvar av vårt markterritorium. Det är ett verkligt krigsavhållande försvar, främst mot Ryssland, om vårt försvar organiseras trovärdigt och att vår säkerhetspolitik bekantgörs trovärdigt.

Jag slutar med två öppna frågor, som det heter. Om nu Sverige försvaras som Raimo vill och spänningen mellan USA/Nato och Ryssland ökar till nivån att båda sidor inser att krig kommer att utlösas trots svenska politikers och diplomaters utsago. Vem utlöser då kriget först, USA/Nato eller Ryssland? Några motiv för att utlösa kriget är alltid välgörande för tankegymnastiken.

2017-03-01

Per Blomquist
Ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien

____________________________________________________________________
Kommentar; 
Per Blomquist är PA överste av första graden
Jag instämmer helt i hans rekommendation om inköp/läsning av PA generallöjtnant 
Carl Björemans bok: "Var vi redo?". Kanske hans bästa bok?

Per Sjöswärd