Om mig

Jag heter Per Sjöswärd och föddes i Lill-Jansskogen på Norra Djurgården i Stockholm. Närmare bestämt på Allmänna BB. Många tror att namnet "Sjöswärd" är adligt. Jag brukar svara med att det är nästan finare ändå. Ett knektnamn, numera bristvara. På 1700-talet hette vi Larsson.  Året var 1933, mitt under lågkonjunkturen och samma år som Adolf Hitler kom till makten. I arv efter min farfar blev jag vänsterhänt, och det fick man minsann inte vara när man gick i skolan.
När min ett år äldre bästis Torgil (vi träffades 1938) började skolan "väntade jag ut" honom medan han gjorde sina läxor. Dessa såg intressanta ut och mitt intresse ledde till att jag kunde både läsa och skriva (med fel hand) när jag började skolan 1940.

Skolleda, på gränsen till fiendskap
Min första lärarinna var mer stridsvagn än pedagog. Min vänsterhand bearbetades med linjal med stålskena tills att jag inte kunde hålla kvar pennan. Högerhanden återstod och det gick långsamt. Jag fick tillbringa rasterna med att försöka komma ifatt med skrivuppgifterna.
"Stridsvagnen" lade en fientlig grund till min syn på skola som tyvärr stod sig längre fram då jag från folkskolan fortsatte i Högre Allmänna Läroverket för gossar å Östermalm, alltså Östra Real. I detta läroverk hade vi en själsligt sadistisk slöjdlärare som njöt av att kalla samman hela klassen runt min hyvelbänk (givetvis gjord för högerhänta) för att titta på hur "fumlige Sjöswärd" bar sig åt. Jag straffade senare ut mig och tog nio sabbatsår innan jag kom underfund med att högre studier, mer än ofullbordad realexamen, behövdes för att komma någon vart.

"År får sona vad stunden brutit"
Det blev att läsa in realskoleämnen för att kunna söka till Frans Schartaus Handelsinstitut, alias Stockholms stads handelsgymnasium. Aftonskola, fem lektionstimmar per kväll tre dagar i veckan under två terminer. Jag kom in på Schartau, och där blev det  fyra lektionstimmar per kväll, fyra dagar per vecka i fyra år. Parallellt med heltidsarbete, i mitt fall inom sjöfartsbranschen. Under dessa totalt fem år hade jag samme "bänkis", Sune, också född 1933. En av mina närmaste vänner, vi behöver aldrig rekapitulera "vad som hänt se'n sist" när vi träffas, kontakten är klockren redan vid handslaget. Vi fick våra vita mössor den 13 juni 1963.

Ett intresse väcks
Vid Schartau hade jag en klassföreståndare, tillika lärare i svenska. Fil. dr Harry Järv, berömd finlandssvensk krigsveteran, otroligt skärpt, och med förmåga att få mig intresserad av att studera, inte bara för att få användbara betyg, utan för att själsligt gå vidare. Harry Järv har skrivit om sina krigserfarenheter och dessutom stått bakom produktionen av filmen "Framom främsta linjen". När han tillfrågades om sina specialiteter brukade han svara: "Närstrid och kommatering". Harry Järv lärde mig, säkert utan att själv veta om det, att älska vårt svenska språk, vårt kanske finaste kulturarv, och att på allvar intressera mig för att skriva. Tidigare lärare i svenska hade uppmuntrat mig, men det var Harry Järv som gav mig den verkliga entusiasmen.

Och sedan...
Utan att gå in på mellantidens civilstånd, giftermål, jobb, familjebildningar och annat, är jag äntligen gift med Kerstin. Vi bor på en skogsgård i Östergötlands fagra Kindabygd, ägnar oss åt att sköta gården, kräftfiske, jakt, umgänge med våra närmaste, lyssna på musik och, för min del, även försöka hinna skriva ett och annat. Jag måste också nämna att när hans livsklocka blivit "fem i tolv" blev jag god vän med den dynamiske fotografen Kary H. Lasch. Han lärde mig att gammal vänskap är något man måste vårda och bevara. Som mina allra finaste tillgångar räknar jag kontakten med gamla vännerna Torgil, Peter (bänkkamrat i realskolan), Bosse och hans syster Kickan (från ungdomens sommarboende i Roslagen), Sune, "bänkisen" under fem år samt Bernt från Fältpolisskolan, Svea Livgarde 1954.Gick tyvärr bort i juni 2016. Ende kompis som kallat mig "Brorsan".

Intressen, "käpphästar"med mera
Under resans gång hinner man prova på ett och annat, men bland mina hobbies har fotografi, skytte (främst pistol), jakt, vistelse i naturen, vandring i fjällen varit tongivande. I fråga om musik är jag allätare, med preferens för jazz, marschmusik, modern kammarmusik och vår svenska folkmusik.

Två livsviktiga frågor
Att Sverige undgick att bli indraget i två världskrig och i det s.k. kalla kriget utgör ingen garanti för framtiden. Tyvärr tillvaratar våra politiker inte folkets och nationens intressen fullt ut vad gäller att ha ett försvar, avpassat för att avskräcka eventuella angripare.
Begreppet självförsörjningsgrad existerar inte, och det är synnerligen lätt för en stormakt att få oss på knä och bokstavligen svälta ihjäl. Att slå dövörat till hjälper inte, vi måste kunna producera vår egen mat. Press och media vill ägna sig åt annat och detta är anledningen till att jag försöker nå ut via en egen blogg, i hopp om att väcka intresse och kanske åtminstone få till en debatt.