måndag 27 juni 2016

Terminologi:

Vi som ”gjort lumpen”, d.v.s. genomfört värnpliktsutbildning under tidigare år minns säkert de tjänstebrev i bruna kuvert, skrivna av våra militära myndigheter, som kom neddimpande i brevlådan. Kuverten hade påtryck med texten ”Tjänste  Krigsmakten”. Oftast innehöll breven order om ny, ändrad krigsplacering eller ärenden i anslutning till denna. I 1945 års försvarskommitté diskuterades byte av namnet ”Krigsmakten”, men det var först efter riksdagsbeslut 1974 som nämnbytet till ”Försvarsmakten” kom att gälla.
”Försvarsmakten” var från början ingen egen myndighet utan ett samlingsnamn på militära förband och skolor. Det var först från och med 1994 som Försvarsmakten blev en myndighet som operativt stod under Överbefälhavaren.

Språkbruket har gjort att alla länders försvarsmakter och krigsmakter numera kallas ”Försvarsmakt”. Personligen anser jag detta vara fel, eftersom de flesta stater har just en försvarsmakt, organiserad, utrustad och bemannad så att den enbart kan föra försvarsstrid vid främmande makts angrepp på deras territorier. För stater som har sin militära organisation dimensionerad så att den dessutom kan medverka vid angrepp på andra länder ska begreppet ”Krigsmakt” användas.

Jag anser att saker och företeelser ska kallas vid deras rätta namn och därför tänker jag inte kalla Rysslands krigsmakt för försvarsmakt. Det finns och kommer alltid att finnas gränsfall och millimeterprecision är svår att uppnå. De nordiska länderna har försvarsmakter, medan exempelvis Ryssland, U.S.A., Kina och Indien har krigsmakter. Hur försvarsorganisationerna används eller är tänkta att användas är främst en politisk fråga, men genom att ha numerären som måttstock kan man lättare ”sortera äpplen för sig och potatis för sig”.

Historien upprepar sig

I första världskriget blev Tyskland inte besegrat på slagfältet. Det var försörjningsproblem och logistiksvårigheter som ledde till Tysklands fall. Vid fredsförhandlingarna i Versailles 1919 fick Tyskland inte delta, utan segermakterna bestämde ensamma de för Tyskland närmast förnedrande fredsvillkoren. Tyskland tilläts ha en försvarsmakt om c:a 100 000 man, men förbjöds bl.a. att ha flygplan och tyngre vapen. Men 1924 utbildades tyska stridspiloter av Röda Armén. Två månader efter Hitlers maktövertagande 1933 var Luftwaffe under uppbyggnad. 1935 införde Hitler allmän värnplikt och upprustningen av krigsmakten påbörjades. Pansarförband, ubåtar och slagskepp fick Tyskland inte ha, men man skaffade sig ändå dessa vapentyper, också i strid mot Versaillesfredens villkor. Den 30 januari 1937 förklarade Hitler att ”Versaillesfreden hade upphört att gälla”.
Att förnedra en slagen fiende kan leda till problem, minst sagt.

Samma fega handläggning

Ingen statschef frågade Hitler till vad och hur han avsåg att använda sina nya vapenslag. I dag är det ingen statschef som kräver korten på bordet av Rysslands Vladimir Putin angående de ryska upprustningarna. Fega FN tiger naturligtvis, precis som föregångaren Nationernas Förbund en gång gjorde. Flatheten och eftergivenheten gentemot aggressiva diktatorer fortsätter att vara total! I debatten är det därför viktigt att skilja begreppen ”Krigsmakt” och ”Försvarsmakt” från varandra.