Är Sveriges beredskap god?

När man frågar sig vad vi lärt oss av historien blir svaret tyvärr att vi helt enkelt inte har lärt oss ett skvatt av historien. Gamla missbedömningar och önskedrömmar blir lätt som nya, eventuellt kanske med annan text i rubriken.


Den materiella upprustning som skedde i Nazityskland under åren 1934 - 1939 saknar troligtvis motsvarighet i världshistorien. Överenskommelser och fredsavtal var bara bokstäver på papper och överträddes utan att någon tycktes reagera. Den vördnadsfulla respekten för nazisternas makt (läs: fjäsket)  gjorde att invändningar och protester uteblev, och de få som hade avvikande uppfattning blev mer eller mindre idiotförklarade. Nazitysklands militära upprustning och övriga krigsförberedelser kostade givetvis enorma summor och för att kunna finansiera allt detta ökade Nazityskland sin statsskuld. Västvärlden finansierade alltså i praktiken det erövringskrig som skulle visa sig mer än fruktansvärt för långivarna och befolkningen i deras länder.

Ingen tycks vilja lägga märke till hur Ryssland mer eller mindre betraktar Östersjön som sitt privata inhav och hur massförstörelsevapen i form av bl.a. markrobotsystem  tillförs dess enklav Kaliningrad, före detta Königsberg i det tidigare tyska Ostpreussen. I stället för den stora ubåtsflotta och övriga ytstridsfartyg Nazityskland producerade har Rysslands krigsmakt nu sina mycket effektiva Iskander-robotar som, grupperade i Kaliningrad, kan slå ut större delen av Sveriges spillror av sitt tidigare försvar. Utöver de missiler som kan avfyras från Kaliningrad kan robotar avlossade från flygplan över norra Östersjön nå mål i Sverige söder om linjen Göteborg - Sundsvall.

Den ryska krigsmaktens upprustning och koncentration av vapensystem för anfallskrig  kostar givetvis stora summor pengar. De ryska leveranserna av gas och olja till Europa ger intäkter som kan finansiera ett kommande ryskt anfallskrig. Precis som i fallet med Nazityskland kan västvärlden komma att bekosta sin egen militära undergång.

För att skydda eget territorium mot angrepp har Ryssland tidigare avkrävt sina grannländer avträdelser av strategiskt viktiga landområden, och dessa nybildade kantzoner skulle kunna skydda Rysslands eget territorium från angrepp. Det sovjetiska angreppet på Finland 1939 kom till följd av att Finland vägrade efterkomma sovjetiska krav. Antalet länder som solidariskt ingrep militärt för att bistå Finland var som bekant = noll.

Skulle Sverige bli föremål för ryska krav på baser på Gotland och kanske delar av fastlandet, under förevändning att Ryssland måste kunna skydda sina gasledningar, kommer Sverige att stå lika ensamt som Finland gjorde 1939. Nato kan vi glömma, så länge våra rödgröna partier motsätter sig fullvärdigt svenskt Nato-medlemskap. I bästa fall kan det så kallade världssamfundet FN utfärda en resolution som antingen fälls av den idiotiska vetorätten, byggd på Moment 22-principen, eller inte ens beaktas. Sverige är utlämnat till att försöka klara sig självt.

Det är alltså hög tid för Sveriges politiker att sluta köra ned sina huvuden i sanden.

Rimforsa den 30 november 2016
Per Sjöswärd ©
Journalist och författare       

Ställ frågan. Kräv svar.

Man kan läsa i dagspressen att ryska örlogsfartyg har anlänt till Östersjön via Bälten. Ombord har de medfört kryssningsrobotar, typ Iskander, som kan förses med kärnvapenstridsspetsar. Destination Königsberg, av Ryssland benämnt Kaliningrad.

Östersjön är inte Rysslands privata motsvarighet till Mare Nostrum, utan är ett inhav som också tillhör de nordiska länderna Sverige, Danmark och Finland, inklusive Åland, samt de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. Dessutom finns Polen och Tyskland bland grannstaterna, ej att förglömma.

Tillförsel av så kraftfulla vapensystem till sin redan befintliga krigsmakt i Östersjöregionen borde på något sätt redovisas och förklaras av den ryska krigsmakten. Här får omvärlden inte upprepa de misstag som begicks när Nazityskland en gång i tiden tilläts göra avsteg från vad som krävts i den så kallade Versaillesfreden, då ingen statschef vågade be Nazityskland redogöra för sina avsikter med upprustningen av flygvapen, pansarförband, slagskepp och ubåtar, samt införande av allmän värnplikt år 1935.

Här behöver frågor ställas till Ryssland:
Anser man sig vara hotade?
I så fall, av vilken / vilka?
Mot vem / vilka avser Ryssland att sätta in den nytillförda krigsmaterielen?

De länder som har största anledningen att kräva svar är de neutrala och alliansfria staterna Finland, inklusive Åland, och Sverige.

En Iskanderrobot, avfyrad i Kaliningrad, når Stockholmsregionen inom en halvtimme. Sveriges enda luftvärnsregemente, Lv 6, är felplacerat, finns i Halmstad, och hinner inte sättas in till försvar av rikets huvudstad så länge Sverige inte har mobiliserat det lilla försvar vi fått ha kvar efter decenniers förbandsslakt.

Till våra tre vänsterpartier skulle jag vilja rikta uppmaningen: kom nu bara inte och hymla om att "hotbild saknas"!

Rimforsa 27 oktober 2016
Per Sjöswärd ©
Journalist och författare

Överbefälhavare- ett av Sveriges viktigaste jobb

Tidigare var det H.M. Konungen som formellt var högste befäl över landets krigsmakt fram  till 1975. Med ökande krav på taktiskt kunnande, praktisk erfarenhet mm hade chefskapet blivit ett specialyrke som inte gick att förena med andra yrken och befattningar och krigsmaktens ledning kom att utövas av yrkesmilitärer. Där konungen var chef för livregementena utövades det praktiska chefskapet av en sekundchef. För  krigsmakten inrättades i Sverige befattningen överbefälhavare (ÖB) för krigsfall 1936 men tillsattes först 1939 och vår förste ÖB var general Olof Thörnell. Genom beslut 1942 kom Sverige att ha en överbefälhavare även i fredstid.

I och med utnämning till officer eller underofficer fick dessa så kallad kunglig fullmakt, vilket gjorde att vederbörande inte kunde bli avskedad (men däremot kanske omplacerad). En form av anställningstrygghet som inte fanns inom andra yrken eller uppdrag. Med tiden har fullmaktssystemet systematiskt avvecklats så att - enkelt uttryckt - en officer har att ta hänsyn till exempelvis obildade och outbildade politikers inhopp i officerens sätt att sköta sin befattning. (Läs: tvingas tjuta med ulvarna). Officerare från och med överstes grad tillsätts av regeringen och till och med en ÖB måste väga in politiska hänsyn vid sina beslut.

Det mest hårresande jag upplevt var när dåvarande ÖB framträdde i televisionen och försökte inbilla svenska folket att inspelade undervattensljud i samband med intrång av främmande ubåtar skulle ha kommit från simmande minkar under deras förflyttningar mellan skärgårdsöarna. Var och en som sett både ubåtspropellrar och minktassar torde ha insett att ÖB:s påstående måste ha baserats på önsketänkanden uppifrån och österifrån. Skillnaden i ljudeffekter torde vara som mellan bastuba och piccolaflöjt... Men så fick sagde ÖB igenom sina önskemål. Vårt flygvapen moderniserades och utvecklades tekniskt, på bekostnad av främst armén men även marinen.

Vår nuvarande ÖB har fått ta över en försvarsmakt (läs: konkursbo) i avsaknad av både makt och försvar. Den allmänna värnplikten m/1901avskaffades i praktiken av föregående moderatstyrda alliansregering. Den under socialdemokraterna påbörjade och i decennier genomförda avväpningen av Sverige har urlakat Sveriges värnkraft så att vi i stort sett bara har vaktparaden kvar i oförändrat skick. Vi har tekniskt  bra modern materiel, duktiga och kompetenta befäl och soldater. MEN DET ÄR FÖR LITE, RESPEKTIVE DE ÄR FÖR FÅ!
I omvärlden har man observerat hur Ryssland kraftigt förstärkt sin krigsmakt, men ingen politiker någonstans vågar ställa frågan vad Ryssland avser att göra med sin krigsmakt, dimensionerad för anfallskrig. Det så kallade världssamfundet FN tiger som vanligt när det börjar lukta bränt.

Det har hela tiden funnits folk, även i Sverige, som noterat vad Ryssland har för sig, men ytterst få kritiska debattartiklar och insändare har fått bli publicerade i dagspressen. (Pressen lyder mer eller mindre under statsmakten, som härskar över både presstöd och utgivningstillstånd). Svenska folket ska tydligen inte få veta vad som eventuellt komma skall. Med hänsyn till det skärpta läget i omvärlden hade Sverige ändå börjat planera för förstärkning av dagens försvar, främst på Gotland, nästa år. Vår nuvarande ÖB vilar inte på hanen. Det fanns nyligen ett markstridskompani som övat på Gotland och var på väg hem. ÖB varken tillsatte en utredning eller begärde närmare instruktioner från vare sig försvarsberedningen eller försvarsutskottet. Vår ÖB gav order om att kompaniet om 150 soldater skulle stanna kvar på Gotland. 150 man kan naturligtvis inte avvärja ett angrepp på Gotland. Markeringen som sådan talar dock klartext.

Sverige tycks har fått en  riktig överbefälhavare, en som både reagerar och agerar. Inte en dag för tidigt...


Per Sjöswärd ©
Journalist och författare

"Sveriges sak är vår"

Ett klubbslag tar en bråkdel av en sekund att utföra. Genom ett klubbslag i riksdagen den 16 juni 2009 avskaffades i praktiken den allmänna värnplikten med röstsiffrorna 153 för och 150 emot. Värnpliktsförsvaret har hållit Sverige utanför krigshandlingar under två världskrig och haft en avskräckande effekt under kalla kriget. Vad som byggts upp under decennier demolerades av ett klubbslag, utan ens en  rådgivande folkomröstning. Att återskapa vad som förskingrats skulle ta betydligt längre tid än ett klubbslag. Politikernas respekt för folkviljan ligger under pari.

Värnpliktssystemet hade både för- och nackdelar, men ingen kan säga att det inte var ekonomiskt (läs: mycket pang för pengarna). Bland nackdelarna var att man urskillningslöst tog in och utbildade personer som var ointresserade eller rent fientligt inställda till att vapenföra män skulle utbildas för att försvara vårt (och deras) hemland. Något seriöst urval beträffande lämplighet torde enligt min uppfattning inte ha förekommit i större utsträckning, varför i många fall fick bocken bli trädgårdsmästare. En ytterligare stor nackdel var att omotiverade eller lågmotiverade rekryter saboterade utbildningen och förstörde både kamratskap och förbandsanda. De ambitiösa som ville göra bra ifrån sig blev ofta mobbade (iskall dusch) eller häcklade (kallade stridskuk eller liknande). De negativa elementen borde ha rensats ut och placerats om för att göra lämplig samhällstjänst någon annanstans.

Vår mångåriga fred innebar att svenska trupputbildare saknade personlig erfarenhet av vad krig innebär, och vissa instruktionsböcker lämnade mycket övrigt att önska. Det var stor skillnad i den utbildning man fick av färska fänrikar från Karlberg och rutinerade veteraner med erfarenhet från finska vinterkriget. Jag tror inte att Krigsmakten (som den hette då) tog tillvara de kunskaper ur verkligheten som veteranerna kunde tillföra.

Men enligt Svenska Dagbladet den 1 september 2016 föreslår en utredning att värnplikten ska vara tillbaka 2019. Med 3 000 19-åringar i plikttjänst. Darra och skälva måtte den ryska björnen!

Ett tecken på att någon eller ett fåtal vaknat ur Törnrosasömnen och funnit att rekryteringen av yrkessoldater till sk-tlöner misslyckats. Som i allt som rör vårt försvar gäller: för lite, för blåögt men framför allt FÖR SENT! Varför först till 2019? Tror någon att Ryssland vill vänta i drygt tre år med att ockupera Gotland "för att skydda gasledningarna i Östersjön?" Ett oförsvarat Gotland tar man på några timmar. Ett försvarat Gotland svälter man ut.

Hur ska vi kunna bygga upp vad som raserats under tiden mantrat "hotbild saknas" gällde framför allt annat?
Vi har inga tillräckliga utbildningsregementen längre. De svenska regementena nämns i dag med bestämd artikel i singularis. "Ledningsregementet", "Luftvärnsregementet" (för övrigt geografiskt fel lokaliserat) o.s.v.
Vårt enda artilleriregemente är A 9 i Boden (varför siffran 9? Kan man få någon att tro att vi har minst åtta ytterligare?) Under våren lär det endast ha funnits en enda artilleripjäs i Boden! Och den sägs ha varit belagd med skjutförbud!! Vårt erfarna grannland Finland har 700 pjäser, inte i första hand anskaffade för att skydda bortskämda Sverige. Men Peter Hultqvist får inte köpa de 24 Archerpjäser Norge hoppat av från.

Våra strategiskt placerade mobiliseringsförråd är avskaffade och ersatta med så kallad "arsenalsförvaring", enligt principen hej och hopp, alla ägg i en korg. En Iskander-kryssningsrobot, avfyrad i gamla Königsberg kan nå Arboga inom en halvtimme. Därefter finns inga bössor att sätta i händerna på de som vill och kan försvara Sverige. Vi har ett bra yrkesförsvar, men det är för litet och går knappast att sätta samman i operativa enheter som fallet var med värnpliktsförsvarets brigader.

Tidigare hymlades det om den strategiskt viktiga Nordkalotten. Norr om Stockholmsområdet finns militär närvaro bara på två ställen. För att få mobiliserade soldater, vapen, ammunition och utrustning transporterade till Boden måste vårt försvar kunna passera nio större älvar. Broarna slås ut, en efter en, med fjärrstyrda vapen och vårt enda luftvärnsregemente hinner inte med, eller slås ut med en kärnvapeninsats. Eller: ingår det i planeringen att Norrland och Mellansverige ska lämnas därhän och försvaret koncentreras till södra Sverige? Sanningen på bordet, damer och herrar politiker, tack!

Skulle "värstafallscenariot" inträffa bör vi komma ihåg att det var den rödgröna röran som hindrade Sverige  från att få ansluta sig till Nato.

Per Sjöswärd ©
Journalist och författare 

Statsmannen Thorbjörn Fälldin (C) (1926-2016)

På morgonen den 27 oktober 1981 kunde lokalbefolkningen rapportera till Marinen att en troligtvis sovjetisk ubåt hade grundstött vid Gåsefjärden i Karlskrona skärgård och förgäves sökt komma flott för egen maskin. Intrånget på svenskt vatten fick stor publicitet världen över, och den sovjetiska flottan sände dit fartyg som sedan uppehöll sig där, avvaktande på internationellt vatten.

Detta fick den svenska militära ledningen att begära instruktioner uppifrån och ärendet hamnade hos överbefälhavaren som vände sig till statsministern. Statsministerns order till ÖB innefattade två ord. "Håll gränsen!" En modern variation av generalen Sandels order till ensamme soldaten Sven Dufva som slogs mot anfallande ryska soldater vid Virta bro och som löd: "Släpp ingen djävul över bron!"

I klartext innebar statsministerns order "Klart skepp" för Flottan. Gränsövergång skulle mötas med vapenmakt och vad detta i sin tur skulle leda till går bara att spekulera över. Neutrala och alliansfria Sverige riskerade att få strida mot stormakten Sovjetunionen. I likhet med vad som hände Finland år 1939 kunde vi inte vänta oss någon militär hjälp utifrån. En dussinpolitiker hade aldrig vågat ge en sådan order. Till sådant krävs en statsman. Vi hade tur. Sveriges statsminister, tillika statsmannen hette då Thorbjörn Fälldin.

Vid den tiden var jag adjutant vid Lidingö Hemvärn, och Mats, ett av befälen, visade sig ha gamla goda kontakter med den överste som vid det sovjetiska "flottbesöket" var chef för KA2, kustartilleriregementet i Karlskrona. Mats arrangerade några månader senare en berättarkväll där översten, inför detta slutna sällskap kunde berätta sådant som inte stått att läsa i filtrerad svensk press. Samlingslokalen i hemvärnsgården var fullsatt och vi fick bland annat höra hur ryssarnas politiske officer stått på ubåtens kommandobrygga och riktat sitt automatvapen mot FOA:s tekniker när de mätte strålningen utanför ubåtens förskepp.Ubåt S-363, av Nato kallad U-137 och klassad "Whiskey", stod så hårt på en sandbank att hon behövde bogserbåt för att komma loss.

Plötsligt en dag lösgjorde sig en fregatt och en högsjöbogserare från den sovjetiska eskadern och stävade över gränsen, in på svenskt vatten med kurs mot sin grundstötta ubåt. Ett rörligt kustartilleribatteri med 12 cm-pjäser låg i position och begärde eldtillstånd. Begäran om detta gick blixtsnabbt hela tjänstevägen, för att slutligen hamna i statsminister Fälldins telefonlur. Som kapten i reserven vid I 21, Kungl. Västernorrlands regemente, behövde denne ingen långbänk för att få läget förklarat, och Fälldins order löd: ""Elda på med vad ni har, pojkar!"

Från artilleripjäserna gafflades en kalibreringssalva ut för att få fram rätta avståndet i längd. Projektilerna exploderade med stora vattenkaskader vid sidan av de sovjetiska fartygen, rätt i längd. En nästa salva skulle också ha blivit rätt i sida. Ryssarna märkte att det var skarp ammunition samt att den svenska spaningsradarn var avstängd och stridsledningsradarn påslagen. De sovjetiska fartygen tvärvände och gick med högsta fart därifrån, passerade gränsen och anslöt sig till sina landsmän på internationellt vatten. Allt detta utspelades inför en samlad världspress och många militära observatörer. Så långt översten...

I slutet av det sovjetiska "flottbesöket" redovisades vad FOA-teknikerna kommit fram till, ubåten hade kärnvapen ombord och statsministern skulle tala i radio. Den kvällen arbetade jag över, var ensam på kontoret och slog på radion för att lyssna till vad Thorbjörn Fälldin hade att säga. Som vanligt inget hymlande, utan på ren och klar svenska klargjorde statsministern att den kränkande ubåten "med till visshet gränsande sannolikhet" var bestyckad med kärnvapen. Att gå in i ett neutralt och alliansfritt land med kärnstridsspetsladdade torpeder... Häpnadsväckande!

Jag gick i taket av komprimerad ilska. Åtminstone ett protestbrev från en svensk medborgare måste UD bara få, att registrera och diarieföra. Jag satte ett papper i en skrivmaskin, skrev ihop ett skarpt brev och kunde posta det före kl 2200, så att man på UD hade brevet påföljande dag, Några dagar senare fick jag ett personligt brev från utrikesminister Ola Ullsten, vari denne bekräftade att intrånget på svenskt vatten varit avsiktligt och att man avsänt en protestnot till Sovjetunionens ambassad. Kopia av noten bifogades.

Två år senare var det dags igen. Kränkande ubåtar på Hårsfjärden i Stockholms södra skärgård. Men dessa fick fri lejd ut på fritt vatten. En bekant hade en släkting som tjänstgjort ombord på en av Marinens helikoptrar. Därifrån hade man sett grå skuggor i vattnet när ubåtarna passerade ut över den aktiverade minslingan utan att någon mina löstes ut. Inga sjunkbomber fick fällas från helikoptrarna.
Order uppifrån. Men då hette inte statsministern Thorbjörn Fälldin.

Hade det bara varit fråga om Thorbjörn Fälldin skulle jag ha varit hur mycket Centerpartist som helst.
Fälldin var landsbygdens verklige försvarsadvokat. Det finns fortfarande inget parti som har ens tillstymmelsen av kunskap om jord- och skogsbruk, förutsättningar för glesbygden samt Sveriges förmåga till självförsörjning via kunniga och strävsamma bönder som just Centerpartiet. Tyvärr fanns det bland dess toppar vissa fariseer, smilfinkar, ryggdunkare och liknande som enbart var ute efter makt och arvoden. Det var sådana figurer som motarbetade Thorbjörn Fälldin så att det ledde till hans avgång.

Från slutet av 1960-talet påverkades samhället av den framstormande internationella vänstervågen. I Sverige var Olof Palme tidigt mästaren på den retoriska arenan. Utmärkt talare, formulerade sig mestadels väl, men tidigare gällande artighet, hövlighet och vardagshyfs som präglat de politiska debatterna ersatte med tjuvnyp, hätskhet och personangrepp. Mitt i allt detta kom Thorbjörn Fälldin med sin lugna ostressade formuleringsförmåga, som av okritiska åhörare betraktades som lantligt töntig. Thorbjörn Fälldin talade svenska så att svenskar begrep. Även Olof Palme, som inte var tappad bakom en vagn, begrep. Gösta Bohman gick att reta upp så att han tappade tråden och kom av sig. Men - den som Olof Palme mest av allt fruktade att möta i en debatt, det var Thorbjörn Fälldin.

Thorbjörn Fälldin uträttade vad andra inte lyckats med: att bryta socialdemokratins 40-åriga dominans. Han gjorde det, både skickligt och juste, så att motståndarna inte fick fram bärande argument. Socialdemokraterna har uträttat mycket som varit och är bra för Sverige, men sedan, när det väsentliga var avstädat och klart, återstod för dem bara makt och förläningar att sträva efter. Fälldins politik fällde socialisterna och de har sedan dess inte helt kunnat återhämta sig,

I det säkerhetspolitiskt prekära läge Sverige hamnade under ubåtsintrånget tror jag att ingen annan hade kunnat agera bättre än Thorbjörn Fälldin. Då var Sverige i behov av en ledare med klokskap, erfarenhet, skärpa och initiativkraft, rentav en landsfader. Detta kände ryssarna och jag tror också att Fälldin visste att i den slaviska folkgrupp ryssarna tillhör föraktar man två slags motståndare: de som förråder sina hemländer och de som visar feghet och obeslutsamhet. Motståndare som visar vilja och beslutsamhet beundras och respekteras, (Se bara på Finland).

Sverige hade turen att ha en verklig statsman som nationens ledare 1981. En bristvara, ända sedan Axel Oxenstierna slutade regera.

Per Sjöswärd ©

Journalist och författare

Terminologi:

Vi som ”gjort lumpen”, d.v.s. genomfört värnpliktsutbildning under tidigare år minns säkert de tjänstebrev i bruna kuvert, skrivna av våra militära myndigheter, som kom neddimpande i brevlådan. Kuverten hade påtryck med texten ”Tjänste  Krigsmakten”. Oftast innehöll breven order om ny, ändrad krigsplacering eller ärenden i anslutning till denna. I 1945 års försvarskommitté diskuterades byte av namnet ”Krigsmakten”, men det var först efter riksdagsbeslut 1974 som nämnbytet till ”Försvarsmakten” kom att gälla.
”Försvarsmakten” var från början ingen egen myndighet utan ett samlingsnamn på militära förband och skolor. Det var först från och med 1994 som Försvarsmakten blev en myndighet som operativt stod under Överbefälhavaren.

Språkbruket har gjort att alla länders försvarsmakter och krigsmakter numera kallas ”Försvarsmakt”. Personligen anser jag detta vara fel, eftersom de flesta stater har just en försvarsmakt, organiserad, utrustad och bemannad så att den enbart kan föra försvarsstrid vid främmande makts angrepp på deras territorier. För stater som har sin militära organisation dimensionerad så att den dessutom kan medverka vid angrepp på andra länder ska begreppet ”Krigsmakt” användas.

Jag anser att saker och företeelser ska kallas vid deras rätta namn och därför tänker jag inte kalla Rysslands krigsmakt för försvarsmakt. Det finns och kommer alltid att finnas gränsfall och millimeterprecision är svår att uppnå. De nordiska länderna har försvarsmakter, medan exempelvis Ryssland, U.S.A., Kina och Indien har krigsmakter. Hur försvarsorganisationerna används eller är tänkta att användas är främst en politisk fråga, men genom att ha numerären som måttstock kan man lättare ”sortera äpplen för sig och potatis för sig”.

Historien upprepar sig

I första världskriget blev Tyskland inte besegrat på slagfältet. Det var försörjningsproblem och logistiksvårigheter som ledde till Tysklands fall. Vid fredsförhandlingarna i Versailles 1919 fick Tyskland inte delta, utan segermakterna bestämde ensamma de för Tyskland närmast förnedrande fredsvillkoren. Tyskland tilläts ha en försvarsmakt om c:a 100 000 man, men förbjöds bl.a. att ha flygplan och tyngre vapen. Men 1924 utbildades tyska stridspiloter av Röda Armén. Två månader efter Hitlers maktövertagande 1933 var Luftwaffe under uppbyggnad. 1935 införde Hitler allmän värnplikt och upprustningen av krigsmakten påbörjades. Pansarförband, ubåtar och slagskepp fick Tyskland inte ha, men man skaffade sig ändå dessa vapentyper, också i strid mot Versaillesfredens villkor. Den 30 januari 1937 förklarade Hitler att ”Versaillesfreden hade upphört att gälla”.
Att förnedra en slagen fiende kan leda till problem, minst sagt.

Samma fega handläggning

Ingen statschef frågade Hitler till vad och hur han avsåg att använda sina nya vapenslag. I dag är det ingen statschef som kräver korten på bordet av Rysslands Vladimir Putin angående de ryska upprustningarna. Fega FN tiger naturligtvis, precis som föregångaren Nationernas Förbund en gång gjorde. Flatheten och eftergivenheten gentemot aggressiva diktatorer fortsätter att vara total! I debatten är det därför viktigt att skilja begreppen ”Krigsmakt” och ”Försvarsmakt” från varandra.