Vad Sverige behöver är en regering, värd namnet.
IT-skandalen hos Transportstyrelsen tycks sakna gränser. Inte nog med att utnämnda statsråd inte tycks begripa vilka skador landet kan åsamkas. Att vara politiskt tillsatt är ingen garanti för att besitta erfarenhet och kunnande för att lösa tilldelade uppgifter. Man kanske förlitar sig på att duktiga tjänstemän kan navigera skutan. Men inte ens där tycks det finnas skyddsnät mot ansvarigas brist på kunskap, omdöme och erfarenhet. Ett klart exempel på detta är tillsättandet av statsministerns statssekreterare som nu i all hast nödgats lämna jobb och uppdrag. Konstitutionsutskottets kommande granskning torde ge nödvändig kännedom om eländets omfattning.
Listan över begångna misstag och felbeslut kan göras lång. Tidigare regering har fullföljt socialdemokraternas nedrustning av Sveriges försvar, så att vi nu i det närmaste är försvarslösa. Så länge ingen stormakt angriper oss har vi turen med oss. Det halsstarriga inköpet av Nuon fullföljdes, trots tydliga varningssignaler gällande köpeskillingen. Politikernas gåva till svenska folket, Postnord, tillåts få fortsätta sin skandalösa verksamhet. Den som kritiserar brevbärarna skjuter på pianisten! F.d. statsrådet Ygeman gav Postnord sex månaders respit för att se till att verksamheten fungerar. Nu har Ygeman avgått och kan två sina händer. Troligtvis är det inte någon som övervakar att Ygemans beslut efterlevs.
Svenska folket kan inget göra, nominering och utfärdande av röstsedlar till valen ombesörjs av politikerna själva, enligt "borsta-mej-på-ryggen"-principen. Väljarna har inte längre laglig rätt att på röstsedlarna stryka namn på personer väljarna inte önskar ha med. En fullträff på demokratin, som en torped under vattenlinjen.
Man kan inte undgå att konstatera att vår statsapparat lider av ett gravt systemfel. Koalitioner och samverkan tycks inte leda till att det blir verkstad av alla fina ord och utfästelser. Kunde kanske en samlingsregering, som den vi hade under andra världskriget, vara en framkomlig väg? Kanske värt att pröva. Ty så här kan det inte få fortsätta.
Jag ber att få citera den så sorgligt petade tidigare moderatledaren Anna Kinberg Batra:
Sverige ska fungera!
Rimforsa den 28 augusti 2017
Per Sjöswärd ©
Författare och journalist
måndag 28 augusti 2017
fredag 12 maj 2017
När upphörde den allmänna värnplikten? Egentligen?
Det officiella sättet att förklara värnpliktsutbildningens försvinnande går ut på att det togs riksdagsbeslut år 2009 om att lägga den allmänna värnplikten "i malpåse" under fredstid. Beslutet fattades med endast 3 rösters övervikt. Svenska folket fick inte ens möjlighet att säga sin mening i en folkomröstning. Riksdagsbeslutet trädde i kraft år 2010.
En god vän (tidigare regementsofficer) har från Försvarsmakten fått nedanstående siffror över antal värnpliktiga som genomfört grundutbildning:
År Antal
1950 c:a 45 000
1960 c:a 50 000
1970 50 508
1975 52 295
1980 50 980
1986 45 572
1990 41 349 Försök med korttidsutbildning. "Utbildningsreserven" införs.
2000 16 978
2005 9 225
2008 7 908
2010 1 644
Min gode vän hävdar att den allmänna värnplikten började försvinna redan efter år 1990. Jag instämmer helt.
I och med att regementen = utbildningsplattformar nedlagts måste rimligtvis antalet värnpliktiga som kunnat få utbildning ha minskat på grund av platsbrist. Ännu värre: kunniga utbildare, officerare, underofficerare och stamanställda underbefäl har slutat och avgångarna är inte ersatta. Med andra ord: de erfarna och kunniga "trupparna" är borta. "Lärarlösa lektioner" är absolut inte att tänka på vid soldatutbildning. Förutom brist på plats och utbildare har kurant materiel skänkts eller slumpats bort. De över landet utspridda mobiliseringsförråden är avvecklade och ersatta med "alla-ägg-i-en-korg"-arsenaler. Siffernissarnas seger över förnuft och verklighet.
I och med att årskullar värnpliktiga inte utbildats har vi tappat den viktiga kontinuiteten. Ingen verkar ha insett vikten av att fylla på leden i med de naturliga avgångarna. Avsaknaden av repetitionsutbildningar har också bidragit till urholkning och utarmning av kompetens och värnkraft. Överskådlig redovisning av faktiska behov, nyrekrytering och avgångar har man inte vågat presentera.
Värnpliktsorganisationen skulle aldrig ha fått avskaffas innan yrkesförsvaret blivit fullt rekryterat, utbildat, organiserat och krigsplacerat! Att något allvarligt skulle kunna hända i glappet mellan de olika organisationsformerna tycks aldrig ha föresvävat vare sig siffernissar eller makthavare. Berlinmuren var ju borta!!! Och hotbild saknades ju. ("Tänkte inte på det").
Det har hymlats i all oändlighet om vikten av att behålla luftherraväldet. En alltför stor del av försvarsbudgeten togs i anspråk för JAS Gripen-programmet. Ett så stort projekt som framtagning av ett modernt stridsflygplan borde ha finansierats separat och inte fått inkräkta på driftsbudgeten! Det viktiga luftherraväldet framhölls ofta, men utan markstridskrafter och luftvärn kunde flygfälten antingen ha förstörts genom robotangrepp eller ockuperats av fientliga luftlandsatta förband. Sådant sker snabbt numera. Var skulle återvändande stridsflygplan då landa?
Försvaret blev budgetregulator i stället för att på ett vettigt sätt få svara för skyddet av medborgarnas liv och egendom. Det har i åratal stötts och blötts om "vård, skola och omsorg", men för att sådana verksamheter ska kunna bedrivas måste vi ha ett nationellt försvar som effektivt avskräcker från angrepp. Lättsinne, fantasier, önsketänkande och okunskap (läs: dumhet) har styrt resurstilldelningen till försvaret. Skulle ett företag inom näringslivet ha skötts på samma sätt hade de ansvariga inte blivit avskedade. De hade närmast spolats ut genom avloppet.
Svenska folket har sig självt att skylla genom att inte ställa krav på beslutsfattarnas kompetens och erfarenhet. Det måste till betydligt mer för att kunna bli vald till riksdagsman än att:
vara svensk medborgare
någon gång ha varit bosatt i Sverige
senast på valdagen fylla 18 år
Förr talades det också om "erfarne, kunnige och allmänt aktade" personer. 18-åringar torde knappast kunna uppfylla sådana krav.
Rimforsa den 12 maj 2017
Per Sjöswärd ©
Journalist och författare
En god vän (tidigare regementsofficer) har från Försvarsmakten fått nedanstående siffror över antal värnpliktiga som genomfört grundutbildning:
År Antal
1950 c:a 45 000
1960 c:a 50 000
1970 50 508
1975 52 295
1980 50 980
1986 45 572
1990 41 349 Försök med korttidsutbildning. "Utbildningsreserven" införs.
2000 16 978
2005 9 225
2008 7 908
2010 1 644
Min gode vän hävdar att den allmänna värnplikten började försvinna redan efter år 1990. Jag instämmer helt.
I och med att regementen = utbildningsplattformar nedlagts måste rimligtvis antalet värnpliktiga som kunnat få utbildning ha minskat på grund av platsbrist. Ännu värre: kunniga utbildare, officerare, underofficerare och stamanställda underbefäl har slutat och avgångarna är inte ersatta. Med andra ord: de erfarna och kunniga "trupparna" är borta. "Lärarlösa lektioner" är absolut inte att tänka på vid soldatutbildning. Förutom brist på plats och utbildare har kurant materiel skänkts eller slumpats bort. De över landet utspridda mobiliseringsförråden är avvecklade och ersatta med "alla-ägg-i-en-korg"-arsenaler. Siffernissarnas seger över förnuft och verklighet.
I och med att årskullar värnpliktiga inte utbildats har vi tappat den viktiga kontinuiteten. Ingen verkar ha insett vikten av att fylla på leden i med de naturliga avgångarna. Avsaknaden av repetitionsutbildningar har också bidragit till urholkning och utarmning av kompetens och värnkraft. Överskådlig redovisning av faktiska behov, nyrekrytering och avgångar har man inte vågat presentera.
Värnpliktsorganisationen skulle aldrig ha fått avskaffas innan yrkesförsvaret blivit fullt rekryterat, utbildat, organiserat och krigsplacerat! Att något allvarligt skulle kunna hända i glappet mellan de olika organisationsformerna tycks aldrig ha föresvävat vare sig siffernissar eller makthavare. Berlinmuren var ju borta!!! Och hotbild saknades ju. ("Tänkte inte på det").
Det har hymlats i all oändlighet om vikten av att behålla luftherraväldet. En alltför stor del av försvarsbudgeten togs i anspråk för JAS Gripen-programmet. Ett så stort projekt som framtagning av ett modernt stridsflygplan borde ha finansierats separat och inte fått inkräkta på driftsbudgeten! Det viktiga luftherraväldet framhölls ofta, men utan markstridskrafter och luftvärn kunde flygfälten antingen ha förstörts genom robotangrepp eller ockuperats av fientliga luftlandsatta förband. Sådant sker snabbt numera. Var skulle återvändande stridsflygplan då landa?
Försvaret blev budgetregulator i stället för att på ett vettigt sätt få svara för skyddet av medborgarnas liv och egendom. Det har i åratal stötts och blötts om "vård, skola och omsorg", men för att sådana verksamheter ska kunna bedrivas måste vi ha ett nationellt försvar som effektivt avskräcker från angrepp. Lättsinne, fantasier, önsketänkande och okunskap (läs: dumhet) har styrt resurstilldelningen till försvaret. Skulle ett företag inom näringslivet ha skötts på samma sätt hade de ansvariga inte blivit avskedade. De hade närmast spolats ut genom avloppet.
Svenska folket har sig självt att skylla genom att inte ställa krav på beslutsfattarnas kompetens och erfarenhet. Det måste till betydligt mer för att kunna bli vald till riksdagsman än att:
vara svensk medborgare
någon gång ha varit bosatt i Sverige
senast på valdagen fylla 18 år
Förr talades det också om "erfarne, kunnige och allmänt aktade" personer. 18-åringar torde knappast kunna uppfylla sådana krav.
Rimforsa den 12 maj 2017
Per Sjöswärd ©
Journalist och författare
lördag 29 april 2017
"Hotbild saknas"
Känns mantrat igen? Det som användes stup i ett, till och med av högre militärer samt politiker och professionella tyckare så fort upprustning av Sveriges försvar kom på tal. Ett av resultaten blev 2009 års riksdagsbeslut, då den allmänna värnplikten i praktiken avskaffades. Sveriges värnkraft kan därefter liknas vid ett konkursbo; vi har försummat att hålla jämna steg med utvecklingen då det gäller såväl moderna vapensystem som kritiska analyser av Rysslands planer och åtgärder. Vi ligger med andra ord ohjälpligt efter.
Hur många tidningsläsare, radiolyssnare och televisionstittare vet vad de ryska robotsystemen Iskander-M och Kalibr är för något och vad som kan åstadkommas med dessa? Kanske dags med en kort konsumentupplysning? Jag börjar med markroboten 9K720 Iskander-M, vars namn torde ha ursprung i det ryska verbet för "söka", iskath. Alltså en målsökande robot. (Natos rapporteringsnamn är SS-26 Stone).
Iskander-M väger 3,8 ton och har ersatt den äldre Scud-roboten. Iskander-M är bärare av olika stridsspetsar, exempelvis klusterbomber, bränsle för luftsprängning, en med förstärkt sprängverkan, en för markpenetrerande bunkersprängning och en med elektromagnetisk puls (EMP) för förstöring av radarutrustning och annan halvledarelektronik. (Samtliga batteridrivna armbandsur slås ut inom robotens verkansområde, dock inte mitt klassiska självuppdragande urverk). Iskander-M började serietillverkas 2005 och i slutet av det året var de första robotarna operativa. Den ballistiskt styrda enstegsroboten är utrustad med två fasta drivmedelssystem. Den kan omriktas mot ett mål på några få sekunder. Rörligheten med de mobila robotenheterna (två stycken på ett dumperliknande lastfordon) gör att de är svåra både att lokalisera och stoppa. Naturligvis kan Iskander-M också förses med kärnstridsspetsar.
Iskander-M är mycket svåra att slå ut med flyganfall, och en enhet kan vara operativ på 20 minuter. Målsökande och takslående substridsmedel väntas bli operativa inom något år. Iskander-M kan då även bekämpa stridsfordon. Fjärrstridssystemet kan slå ut mål på 500, troligen även upp till 700 kilometers avstånd med mycket hög precision, fem till tio meter. Våra äldre JAS Gripen-plan kan inte bekämpa Iskander-M. Till detta behövs kvalificerade luftvärns- och radarsystem med mycket korta reaktionstider, då Iskander-M kan ha en sluthastighet på drygt Mach 5.0 (= 6 125.22 kph, eller 1 701.45 m/sek).
Våra tre kvarvarande flygflottiljer plus två krigsbaser kan slås ut i ett enda svep med Iskander-M enheter landsatta på Gotland och från den ryska garnisonen vid Alakurtti i norra ryska Karelen. Robotarnas anflygningsfart ligger på 2 100 - 2 600 m/sek (Mach 6 - 7) och flyghöjden är 6 - 50 km. Sverige saknar i dag alla möjligheter att skydda sig mot Iskander-M, uppskjutna från Kaliningrad. Angriper man vår flygflottilj i Kallinge kommer sannolikt marinbasen i Karlskrona att samtidigt slås ut. En småstat som Sverige kommer aldrig att ha råd med de vapensystem som krävs för att effektivt bekämpa fjärrstridsvapen som Iskander-M.
En annan robottyp är 3M-54 Kalibr (Natos rapporteringsnamn är SS-N-30) som finns ombord på de senaste ryska ytstridsfartygen, bland annat de korvetter av Buljanklass som i höstas ombaserats från Svarta Havet till Östersjön. Kalibr har avfyrats från fartyg i Kaspiska Havet och Medelhavet och träffat markmål i Syrien med mycket god precision. Från baser i Kaliningrad når markmålversionen av Kalibr hela Europa. Skulle det uppstå en väpnad konflikt mellan Ryssland och Nato i Östersjöregionen kan vi vänta oss att USA och Nato är på plats, vare sig Sverige vill eller ej. Svenskt territorium (främst Gotland och Blekinge samt delar av Norrbotten) behövs om Baltikum och Nordeuropa ska kunna försvaras.
Tvärsäkra militärer och politiker har i åratal hymlat om att krigshandlingar gentemot Sverige inte kan förväntas "inom överskådlig tid". (Vad är överskådlig tid???). Vet våra besserwissrar verkligen vad som rör sig inne i diktatorers huvuden? I dag? Om en vecka? Om en månad? Ett par år?
Saknas hotbild? Bedöm själv.
Rimforsa den 17 april 2017
Per Sjöswärd ©
Journalist och författare
Hur många tidningsläsare, radiolyssnare och televisionstittare vet vad de ryska robotsystemen Iskander-M och Kalibr är för något och vad som kan åstadkommas med dessa? Kanske dags med en kort konsumentupplysning? Jag börjar med markroboten 9K720 Iskander-M, vars namn torde ha ursprung i det ryska verbet för "söka", iskath. Alltså en målsökande robot. (Natos rapporteringsnamn är SS-26 Stone).
Iskander-M väger 3,8 ton och har ersatt den äldre Scud-roboten. Iskander-M är bärare av olika stridsspetsar, exempelvis klusterbomber, bränsle för luftsprängning, en med förstärkt sprängverkan, en för markpenetrerande bunkersprängning och en med elektromagnetisk puls (EMP) för förstöring av radarutrustning och annan halvledarelektronik. (Samtliga batteridrivna armbandsur slås ut inom robotens verkansområde, dock inte mitt klassiska självuppdragande urverk). Iskander-M började serietillverkas 2005 och i slutet av det året var de första robotarna operativa. Den ballistiskt styrda enstegsroboten är utrustad med två fasta drivmedelssystem. Den kan omriktas mot ett mål på några få sekunder. Rörligheten med de mobila robotenheterna (två stycken på ett dumperliknande lastfordon) gör att de är svåra både att lokalisera och stoppa. Naturligvis kan Iskander-M också förses med kärnstridsspetsar.
Iskander-M är mycket svåra att slå ut med flyganfall, och en enhet kan vara operativ på 20 minuter. Målsökande och takslående substridsmedel väntas bli operativa inom något år. Iskander-M kan då även bekämpa stridsfordon. Fjärrstridssystemet kan slå ut mål på 500, troligen även upp till 700 kilometers avstånd med mycket hög precision, fem till tio meter. Våra äldre JAS Gripen-plan kan inte bekämpa Iskander-M. Till detta behövs kvalificerade luftvärns- och radarsystem med mycket korta reaktionstider, då Iskander-M kan ha en sluthastighet på drygt Mach 5.0 (= 6 125.22 kph, eller 1 701.45 m/sek).
Våra tre kvarvarande flygflottiljer plus två krigsbaser kan slås ut i ett enda svep med Iskander-M enheter landsatta på Gotland och från den ryska garnisonen vid Alakurtti i norra ryska Karelen. Robotarnas anflygningsfart ligger på 2 100 - 2 600 m/sek (Mach 6 - 7) och flyghöjden är 6 - 50 km. Sverige saknar i dag alla möjligheter att skydda sig mot Iskander-M, uppskjutna från Kaliningrad. Angriper man vår flygflottilj i Kallinge kommer sannolikt marinbasen i Karlskrona att samtidigt slås ut. En småstat som Sverige kommer aldrig att ha råd med de vapensystem som krävs för att effektivt bekämpa fjärrstridsvapen som Iskander-M.
En annan robottyp är 3M-54 Kalibr (Natos rapporteringsnamn är SS-N-30) som finns ombord på de senaste ryska ytstridsfartygen, bland annat de korvetter av Buljanklass som i höstas ombaserats från Svarta Havet till Östersjön. Kalibr har avfyrats från fartyg i Kaspiska Havet och Medelhavet och träffat markmål i Syrien med mycket god precision. Från baser i Kaliningrad når markmålversionen av Kalibr hela Europa. Skulle det uppstå en väpnad konflikt mellan Ryssland och Nato i Östersjöregionen kan vi vänta oss att USA och Nato är på plats, vare sig Sverige vill eller ej. Svenskt territorium (främst Gotland och Blekinge samt delar av Norrbotten) behövs om Baltikum och Nordeuropa ska kunna försvaras.
Tvärsäkra militärer och politiker har i åratal hymlat om att krigshandlingar gentemot Sverige inte kan förväntas "inom överskådlig tid". (Vad är överskådlig tid???). Vet våra besserwissrar verkligen vad som rör sig inne i diktatorers huvuden? I dag? Om en vecka? Om en månad? Ett par år?
Saknas hotbild? Bedöm själv.
Rimforsa den 17 april 2017
Per Sjöswärd ©
Journalist och författare
torsdag 6 april 2017
Raimo Jakolas tidigare inlägg, kommentar av PA öv.1.gr. Per Blomquist
Svar till Raimo Jakola
Raimo Jakola har i NWT (och i detta bloggforum) gett oss två sakliga debattinlägg med betydelse för svensk strategi. Det första klargör stormakternas möjligheter att inledningsvis ingripa med moderna försvars- och anfallsrobotar med räckvidder över hela det nordiska området. Robotarna är flyttbara.
Sveriges framtida försvar måste anpassas efter dessa moderna betingelser, heter det i hans andra inlägg. Ett indirekt defensivt försvar bör organiseras, menar Jakola. Detta försvar skulle ge Sverige, Norden och hela Europa en ökad säkerhet, menar jag.
Ett försvarat svenskt markterritorium, som Jakola föreslår, ger skydd åt alla Sveriges kringliggande parter. Redan detta är en styrka för hela EU. Dessutom ger ett svenskt försvar ett påtagligt skydd åt stormakten Ryssland. En överraskande slutsats? Ja, tyvärr för många, men likväl en geografisk och militär sanning.
Självklart har Ryssland ett intresse av Sverige både för sin front genom Östersjön norrut och inte minst av det strategiskt viktiga Kolaområdet. Lika viktigt för Ryssland är att förhindra USA/Nato att behålla eller öka sin militära styrka väster om Skandinavien.
Före detta generallöjtnanten Carl Björeman (se bland annat boken "Var vi redo?") har en gedigen insikt i vår försvarspolitik från andra världskriget till våra dagar. Dagens läge beskriver han med ett enda ord: Katastrof! Det är inte svårt att dela denna uppfattning. Ett för stormakterna militärstrategiskt tomrum fyller kärnvapenmakterna snabbt, inför och under en väpnad konflikt.
Jakola och Björeman har uppfattningen att vårt markterritorium primärt ska försvaras. Båda understryker tidsfaktorns betydelse - Jakola i dag med den självklara formuleringen: parterna söker "förekomma varandra". Jakola kommer till samma uppfattning som ÖB Helge Jung hävdade efter 1945, nämligen att Sverige ska ha ett defensivt försvar. Jakola kallar sitt indirekta defensiva försvar ett "svärmande försvar".
Livet måste levas framlänges men måste förstås baklänges. Gott! Förståelsen kan nås långt tillbaka i tiden. Men lösningen finns i försvaret av vårt markterritorium med ett modernt pliktförsvar inifrån och utåt.
Per Blomquist ©
Ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien
Raimo Jakola har i NWT (och i detta bloggforum) gett oss två sakliga debattinlägg med betydelse för svensk strategi. Det första klargör stormakternas möjligheter att inledningsvis ingripa med moderna försvars- och anfallsrobotar med räckvidder över hela det nordiska området. Robotarna är flyttbara.
Sveriges framtida försvar måste anpassas efter dessa moderna betingelser, heter det i hans andra inlägg. Ett indirekt defensivt försvar bör organiseras, menar Jakola. Detta försvar skulle ge Sverige, Norden och hela Europa en ökad säkerhet, menar jag.
Ett försvarat svenskt markterritorium, som Jakola föreslår, ger skydd åt alla Sveriges kringliggande parter. Redan detta är en styrka för hela EU. Dessutom ger ett svenskt försvar ett påtagligt skydd åt stormakten Ryssland. En överraskande slutsats? Ja, tyvärr för många, men likväl en geografisk och militär sanning.
Självklart har Ryssland ett intresse av Sverige både för sin front genom Östersjön norrut och inte minst av det strategiskt viktiga Kolaområdet. Lika viktigt för Ryssland är att förhindra USA/Nato att behålla eller öka sin militära styrka väster om Skandinavien.
Före detta generallöjtnanten Carl Björeman (se bland annat boken "Var vi redo?") har en gedigen insikt i vår försvarspolitik från andra världskriget till våra dagar. Dagens läge beskriver han med ett enda ord: Katastrof! Det är inte svårt att dela denna uppfattning. Ett för stormakterna militärstrategiskt tomrum fyller kärnvapenmakterna snabbt, inför och under en väpnad konflikt.
Jakola och Björeman har uppfattningen att vårt markterritorium primärt ska försvaras. Båda understryker tidsfaktorns betydelse - Jakola i dag med den självklara formuleringen: parterna söker "förekomma varandra". Jakola kommer till samma uppfattning som ÖB Helge Jung hävdade efter 1945, nämligen att Sverige ska ha ett defensivt försvar. Jakola kallar sitt indirekta defensiva försvar ett "svärmande försvar".
Livet måste levas framlänges men måste förstås baklänges. Gott! Förståelsen kan nås långt tillbaka i tiden. Men lösningen finns i försvaret av vårt markterritorium med ett modernt pliktförsvar inifrån och utåt.
Per Blomquist ©
Ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien
måndag 27 mars 2017
"Tänkte inte på det..."
Vid våra nedläggningar av försvaret användes i propositionerna begreppet "återtagning" för vad som skulle genomföras den dag Sverige eventuellt blev tvingat att återskapa tidigare försvarsförmåga. Det handlade då om försvarsbesluten 1995 (då ekonomin låstes fast) och 1996 (när förutsättningarna för att kunna möta, hejda och slå en angripare samtidigt på två fronter försvann. Att detta aldrig torde ha kunnat fungera är en annan sak). Därefter har nedrustningen fortsatt, genom nedläggning av förband, skolor, mobiliseringsförråd mm. Kronan på verket utgörs dock av 2009 års riksdagsbeslut om i praktiken avveckling av den allmänna värnplikten.
Som vanligt har man agerat med bindel för ögonen, proppar i öronen och häftplåster över munnen. Kemiskt rent från konsekvensanalyser och inte ett ord om hur det så kallade "återtaget" skulle ske och se ut. Inför ett sådant beslut borde bland andra dessa frågor ha besvarats:
Vilka ska utbildas?
Vilka ska utbilda dem?
Var ska utbildningen ske?
Vilken tidplan ska då gälla?
Hur ska allt finansieras?
Alliansfrihet i fred, syftande på neutralitet vid krig i vårt närområde?
Eller anslutning till samordnande och samarbetande försvarspakt?
Vilka ska utbildas? Endast vapenföra och motiverade rekryter ska få komma ifråga. Sortera omedelbart bort de omotiverade och de med försvarsfientliga åsikter och inställningar. Sådant "dödkött" förstör både kamratskap och förbandsanda.
Vilka ska utbilda dem? Ytterst få har tänkt på att avsaknaden av nyrekrytering närmast är katastrofal. Den viktiga kontinuiteten har gått förlorad! Flera årsklasser är militärt outbildade, vilket hämmat påfyllning av leden med reservofficerare och "truppare", de erfarna och materielkunniga underofficerarna, de som dessutom kunde "ta folk" och åtnjöt rekryternas beundran och respekt. Avgångar har inte ersatts. Utebliven "påfyllning" hämmar återväxten också i de högre nivåerna. Då det gäller kunskaper i ledning av större förband och samordning av vapengrenarnas verksamhet är tappet lika katastrofalt. Hur duktiga yngre stabsofficerare i högre nivåer än må vara så saknas den gedigna erfarenheten som i sin tur är grunden för praktiskt ledarskap. Det går inte att jämföra en situation i ett datorsimulerat spel, där tillförseln stoppats på grund av ett axelbrott på ett större transportfordon, med verkligheten när förplägnad, drivmedel eller ammunition inte kommer fram. Sådant måste upplevas, vilket endast kan ske i skarpt läge eller vid större krigsförbandsövningar.
Var ska utbildningen ske? Enligt tidigare resonemang skulle det vara mest lönsamt att grundutbilda, öva, repetitionsutbilda och mobilisera soldaterna i närheten av deras bostadsorter. Detta kräver närhet till logement, förråd, verkstäder, förplägnad, sjukvård, utbildningslokaler, övningsfält, skjutbanor och kommunikationer i anslutning till platserna för utbildning mm. Då det gäller övre Norrland och annan glesbygd förslår inte populationen om större förband ska byggas upp. Därutöver har regementsbyggnader tagits över av civila verksamheter. Övningsfält har börjat bebyggas. Nya platser för lokalisering behöver letas fram och den militära infrastrukturen behöver nyanläggas. Kostnad???
Om man i stället behållit det som kunnat behållas "i malpåse"? Kostnad???
Hur skulle tidplanen se ut? Vad som i kortsynthet skrotats, slumpats eller rentav skänkts bort måste nyanskaffas. Allt kan inte ersättas på en gång, till det finns inga pengar någonstans. Anskaffningsplanerna måste samordnas med tillströmning av nya skattemedel. Detta blir grannlaga uppgifter för ekonomer, nyttjare och producenter, som måste samordna och samarbeta till varje pris, vilket talar för att den övergripande ledningen inte bör utövas av utredningstillsättande politiker.
Dessutom: genom att försumma vårt försvar har vi hamnat i katastrofal tidsnöd. Det ska mycket till för att vi ska hinna uppnå lägsta godtagbara standard i tid.
Hur ska finansieringen ske? På den punkten måste alla till buds stående medel tillgripas. Skattehöjningar. Upplåning. (T.ex. emission av försvarsobligationer, som under andra världskriget). Avyttringar. Även här måste kvalificerad expertis få bestämma, vilket också utesluter politikerstyrning i långbänkar.
Alliansfrihet och neutralitet? Meningslöst. Detta är det ändå ingen som tror på.
Medlemskap i Nato? Vad annars? Insatsförsvaret räcker inte långt. Dessutom kommer våra militära resurser och vital infrastruktur att slås ut på plats av moderna robotar och andra massförstörelsevapen. Det handlar om missiler på hög höjd i hög hastighet och sådana vapensystem kan Sverige inte bekämpa. Sveriges anslag till rikets försvar är redan nu löjeväckande lågt och har fått vara så i decennier, vilket utesluter medlemskap i Nato. Våra vänsterpolitiker tycks ha fastnat i Per Albin Hanssons mantra under mellankrigstiden: "Inte en man, inte en krona till försvaret". Trots att skyddet av ett lands invånare och egendom utgör en regerings och riksdags viktigaste uppdrag.
Varför just Sverige (eller delar av)? Att Ryssland betraktar Nato som tänkbar fiende är ingen hemlighet. Annars skulle man inte uppträda så aggressivt och provokativt. Ryssland behöver ha distans från Natostaterna och vill undvika att dessa upprättar baser på svenskt territorium. Och omvänt, det kan bli en kapplöpning om att hinna först med att upprätta baser i Sverige. Den som behärskar Gotland behärskar också en vital del av Östersjön både till sjöss och i luften. Med baser på Gotland kan Ryssland även hindra Nato från att undsätta sina baltiska medlemsländer när dessa återtas av Ryssland.
Nyligen har man från högre svenskt militärt håll klargjort att Sverige inte kan försvara sig...
Rimforsa den 27 mars 2017
Per Sjöswärd ©
Journalist och författare
Som vanligt har man agerat med bindel för ögonen, proppar i öronen och häftplåster över munnen. Kemiskt rent från konsekvensanalyser och inte ett ord om hur det så kallade "återtaget" skulle ske och se ut. Inför ett sådant beslut borde bland andra dessa frågor ha besvarats:
Vilka ska utbildas?
Vilka ska utbilda dem?
Var ska utbildningen ske?
Vilken tidplan ska då gälla?
Hur ska allt finansieras?
Alliansfrihet i fred, syftande på neutralitet vid krig i vårt närområde?
Eller anslutning till samordnande och samarbetande försvarspakt?
Vilka ska utbildas? Endast vapenföra och motiverade rekryter ska få komma ifråga. Sortera omedelbart bort de omotiverade och de med försvarsfientliga åsikter och inställningar. Sådant "dödkött" förstör både kamratskap och förbandsanda.
Vilka ska utbilda dem? Ytterst få har tänkt på att avsaknaden av nyrekrytering närmast är katastrofal. Den viktiga kontinuiteten har gått förlorad! Flera årsklasser är militärt outbildade, vilket hämmat påfyllning av leden med reservofficerare och "truppare", de erfarna och materielkunniga underofficerarna, de som dessutom kunde "ta folk" och åtnjöt rekryternas beundran och respekt. Avgångar har inte ersatts. Utebliven "påfyllning" hämmar återväxten också i de högre nivåerna. Då det gäller kunskaper i ledning av större förband och samordning av vapengrenarnas verksamhet är tappet lika katastrofalt. Hur duktiga yngre stabsofficerare i högre nivåer än må vara så saknas den gedigna erfarenheten som i sin tur är grunden för praktiskt ledarskap. Det går inte att jämföra en situation i ett datorsimulerat spel, där tillförseln stoppats på grund av ett axelbrott på ett större transportfordon, med verkligheten när förplägnad, drivmedel eller ammunition inte kommer fram. Sådant måste upplevas, vilket endast kan ske i skarpt läge eller vid större krigsförbandsövningar.
Var ska utbildningen ske? Enligt tidigare resonemang skulle det vara mest lönsamt att grundutbilda, öva, repetitionsutbilda och mobilisera soldaterna i närheten av deras bostadsorter. Detta kräver närhet till logement, förråd, verkstäder, förplägnad, sjukvård, utbildningslokaler, övningsfält, skjutbanor och kommunikationer i anslutning till platserna för utbildning mm. Då det gäller övre Norrland och annan glesbygd förslår inte populationen om större förband ska byggas upp. Därutöver har regementsbyggnader tagits över av civila verksamheter. Övningsfält har börjat bebyggas. Nya platser för lokalisering behöver letas fram och den militära infrastrukturen behöver nyanläggas. Kostnad???
Om man i stället behållit det som kunnat behållas "i malpåse"? Kostnad???
Hur skulle tidplanen se ut? Vad som i kortsynthet skrotats, slumpats eller rentav skänkts bort måste nyanskaffas. Allt kan inte ersättas på en gång, till det finns inga pengar någonstans. Anskaffningsplanerna måste samordnas med tillströmning av nya skattemedel. Detta blir grannlaga uppgifter för ekonomer, nyttjare och producenter, som måste samordna och samarbeta till varje pris, vilket talar för att den övergripande ledningen inte bör utövas av utredningstillsättande politiker.
Dessutom: genom att försumma vårt försvar har vi hamnat i katastrofal tidsnöd. Det ska mycket till för att vi ska hinna uppnå lägsta godtagbara standard i tid.
Hur ska finansieringen ske? På den punkten måste alla till buds stående medel tillgripas. Skattehöjningar. Upplåning. (T.ex. emission av försvarsobligationer, som under andra världskriget). Avyttringar. Även här måste kvalificerad expertis få bestämma, vilket också utesluter politikerstyrning i långbänkar.
Alliansfrihet och neutralitet? Meningslöst. Detta är det ändå ingen som tror på.
Medlemskap i Nato? Vad annars? Insatsförsvaret räcker inte långt. Dessutom kommer våra militära resurser och vital infrastruktur att slås ut på plats av moderna robotar och andra massförstörelsevapen. Det handlar om missiler på hög höjd i hög hastighet och sådana vapensystem kan Sverige inte bekämpa. Sveriges anslag till rikets försvar är redan nu löjeväckande lågt och har fått vara så i decennier, vilket utesluter medlemskap i Nato. Våra vänsterpolitiker tycks ha fastnat i Per Albin Hanssons mantra under mellankrigstiden: "Inte en man, inte en krona till försvaret". Trots att skyddet av ett lands invånare och egendom utgör en regerings och riksdags viktigaste uppdrag.
Varför just Sverige (eller delar av)? Att Ryssland betraktar Nato som tänkbar fiende är ingen hemlighet. Annars skulle man inte uppträda så aggressivt och provokativt. Ryssland behöver ha distans från Natostaterna och vill undvika att dessa upprättar baser på svenskt territorium. Och omvänt, det kan bli en kapplöpning om att hinna först med att upprätta baser i Sverige. Den som behärskar Gotland behärskar också en vital del av Östersjön både till sjöss och i luften. Med baser på Gotland kan Ryssland även hindra Nato från att undsätta sina baltiska medlemsländer när dessa återtas av Ryssland.
Nyligen har man från högre svenskt militärt håll klargjort att Sverige inte kan försvara sig...
Rimforsa den 27 mars 2017
Per Sjöswärd ©
Journalist och författare
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)